Anteckningarna har välvilligt ställts till förfogande
av Sören Fagerström
Renskrivna och varsamt redigerade av Hugo Martinsson vintern 2005
Ernst Gustaf Fagerström föddes den 10 december 1899. Hans föräldrar hette Gustaf Viktor Fagerström och Sigrid Jonsdotter och de fick sju barn varav två dog i unga år. Familjen bodde i ett rum och kök i en kasern som stod inom fabriksomådet vid Forsså Bruk.
Han började i skolan samma år som Forssåskolan togs i bruk dvs 1906, historia var hans bästa ämne och han blev tidigt intresserad av hembygdens historia och gamla traditioner som han ivrade för att bevara. Under åren har han lagt på minnet och antecknat det han hört. Särskilt forskade han om Forsa Kompanis indelta soldater. Vid nio års ålder gick han in i nykterhetslogen som han sedan blev trogen livet ut.
Innan han hade konfirmerades hade han hunnit börjat på Forsså Bruk som gallerpojk. Han arbetade sedan som smed och var, när han gick i pension i december 1966, Forsså Bruks sista smed. Sin skicklighet som smed visade han prov på när han för Forsa församlings räkning gjorde en exakt kopia av Forsaringen.
Vid 27 års ålder flyttade han till Övernäs och 1933 gifte han sig med lärarinnan Selma Vilhelmina Lagerberg från Söderhamn. När Forsa Hembygdsförening bildades var han en av initiativtagarna.
Efter pensioneringen i december 1966 började han ägna sig åt klensmide i koppar och mässing och många är de alster från hans hand som finns i gårdarna i trakten.
Gustaf avled den 28 april 1990.
En del av hans efterlämnade anteckningar har välvilligt ställts till mitt förfogande av hans brorson Sören Fagerström. Minnesbilderna har i stort nedtecknats under tiden 1965 – 1985, dvs efter pensioneringen. Jag har med mycket små redigeringar försökt sammanställa hans anteckningar om Forsså Bruk och samhället Näsviken. I slutet av dokumentet finns även några övriga anteckningar bland annat om hans militärtjänst.
I samband med sin pensionering skrev Gustav en dikt om sina arbetskamrater på verkstaden vid Forsså Bruk. Björn Johansson ”kvitterade” genom att skriva en dikt om Gustaf. Båda dikterna finns med i detta dokument.
Gustaf Fagerström i smedjan vid Forsså Bruk 1966
(Foto: Björn Johansson)
E. Gustaf Fagerströms anteckningar om 1
enligt E. Gustaf Fagerströms efterlämnade anteckningar 5
Forsa ångsåg och Tamms kanal 7
Gustafs minnen från Forsså Bruk 13
Personalutrymmen och arbetsförhållanden 14
Tankar efter pensioneringen 15
Företag och hantverkare tidigare i Näsviken 16
Nordiska cementvaruaktiebolaget 16
Cykelreparatör och smidesverkstad 17
Bilreparations- och mekanisk verkstad 17
Kooperativa föreningen Union 20
Järnvägsstationerna och sjötransporterna 23
Vid Böleströmmens fallhöjd har sedan länge tillbaka i tiden en del industriella verk anlagts. Innan dammar anlades hade fiskar av olika slag möjlighet att från havet komma upp till Dellensjöarna som då blev fiskrika. Vid en å i Fredriksfors och i Svågans utlopp anlades hus för laxfiske.
Redan år 1552 lät Gustaf Wasa anlägga ålhus här i Böleströmmen. Nämnda ålhus ligger intill den lilla holmen ovanför dammen, därifrån ledde en bro över strömmen fram till där gamla tvättstugan (laboratoriet) ligger, stenkistorna finns ännu kvar. Ålhusets överbyggnad revs någon gång på 20-talet. När dammen är tömd på vatten ser man ännu delar av ålhuset. I min barndom togs mycket ål där.
Dessa ålhus arrenderades bort, avgiften uppbars av en fogde och det visade sig att det inte skedde så ärligt. I ett kungligt brev fastställdes att av influtna medel skulle tio procent tillfalla kyrkan för inköp av vin och oblater och annat som hör till. Kyrkan den tiden hade stor makt och det blev nog så som i brevet anbefallts.
I Hälsingland fanns på 1500-talet många vapensmeder, även i Forsa fanns i slutet av 1500-talet tre stycken, troligen här vid Böleströmmen. Det smiddes en sorts gevär med snappelås benämnd rör och smederna kallades rörsmeder. Kronan tillhandahöll plåt som sedan arbetades till rör. Förutom dessa gjordes hillebarder, armborst och pilar och en faktor hade översyn över det hela. Dessa smeder hade vissa förmåner gentemot andra medborgare. Vid krig slapp de undan utskrivning.
År 1620 beslöts att förlägga vapentillverkningen till en gemensam plats och därvid valdes Söderhamn. Det blev tillkomsten av staden Söderhamn, där tillverkningen förbättrades och nyare modeller gjordes. 1813 flyttades tillverkningen till Eskilstuna med namnet ”Carl Gustafs gevärsfaktori”. I Böleströmmen fanns sedan smeder med mera civilt smide.
I mitten av 1700-talet verkade i Hudiksvall prosten Olof Broman, förutom präst var han något läkare och författare. Linhanteringen bedrevs på ett tungsamt och hantverksmässigt sätt och Broman föreslog anläggande av beredningsverk med vattenkraft. Detta gjorde att verk som drevs med vattenhjul anlades i de många vattendragen här i socknen. Detta underlättade det tunga och sensamma arbetet. Likaså anlades skvaltkvarnar och även större kvarnar och sågar.
Efter en tid fanns här ett tiotal skvaltkvarnar och linberedningsverk som drevs med vattenhjul, alla dessa anläggningar var ägda av bönderna på orten, som också lät bygga en större kvarn och såg.
Sockensmeden Jon Jonsson i Forsa hade anlagt en smedja i Böleströmmen. Genom beslut från landshövdingen antogs han den 19 oktober 1779 till hantverkare i Forsa socken varpå han genast uppförde två vattensläggor. Den ena vägde 7 – 8 lispund, 40 – 50 kilo och den andra 1½ - 2 lispund. De drevs av en stock med vattenhjul och hade gemensam ässja. Fastän Jonsson hade sockenmännens beslut och han hade gjort anmälan till häradsrätten den 25 september 1779, lades 1804 beslag på båda hamrarna. Undersökning företogs den 4 juni 1805 men Bergskollegiet uppsköt ärendet och det är ovisst om Jonsson fick tillåtelse att fortsätta verksamheten. Under väntetiden tilläts han dock begagna smedjan för sockenbornas behov. Rörelsen utvecklades till en omfattande verksamhet där man bland annat tillverkade liar, spik och annat manufaktursmide. Rörelsen lades dock ner i och med Forsså Bruks anläggande på 1860-talet.
I början av 1800-talet fanns här tegelbruk och tillverkning av lerkärl, senare även tillverkning av kakelugnar.
År 1846 fick löjtnanten Nils Fränell tillstånd att anlägga en fabrik för framställning av kakelugnar och lerkärl. Arbetsstyrkan bestod av 4 man. År 1848 inträdde Sven Petter Bergman som delägare. Värdet av tillverkningen under 1848 var 759 Rd, men året därpå hade tillverkningen stigit till 1696 Rd för kakelugnar och stenkärl, taktegel 553 Rd och murtegel 239 Rd.
Man bytte namn omkring 1850 till Böle kakelugns- och stenkärlsfabrik. Värdet av tillverkningen hade stigit till 3785 Rd och 7 arbetare var anställda. Under 1850 tillkom som nya ägare Frisk & Co och Erik Olof Regnander. 1853 sålde Regnander verkstaden till J P Jansson vid Forsså. År 1854 var arbetsstyrkan 2 mästare och 28 arbetare, varav 7 minderåriga barn.
År 1860 blev det ägarbyte då Eduard Rasch övertog fabriken och ändrade namnet till Forssåns stenkärlsfabrik, arbetsstyrkan var då 20 personer, varav 12 barn. Tillverkningen var kakel och lerkärl. Omsättningen var 3150 Rd. År 1862 var omsättningen 9800 Rd och tillverkningen var kakelugnar samt rör och taktegel. Produktionen fortsatte en tid men nedlades när planeringarna för att bygga ett järnbruk tog fart. På grund av att läget för järnbruken hade försämrats ändrades dessa planer trots att mycket arbete redan hade lagts ner på detta.
Här har tillverkats olika sorters lerkärl, skålar och tallrikar, mönstrade och glaserade i olika färger. Om något av dessa, utbjuds på auktion blir det höga priser. De är signerade; Hamre, Forssån och ibland har de tillverkarens namn.
Redan 1858 anlades Forsa ångsåg i Hamre av engelsmän. Denna plats valdes för dess goda tillgång på skog runt om och den under byggnad varande sjöleden med slussar i Näsviken och ned till Forsa, med station mitt emot Forsa kyrka.
P.A. Tamm hade köpt järnbruken Hedvigsfors och Strömbacka i Bjuråker år 1827. Bruken var anlagda på mitten av 1700-talet och transporterna för brukens förnödenheter var kostsamma och besvärliga. Någon gång på 1840-talet hade han planer på ett sjösystem för att sjöledes fortsätta till Iggesund. När köpmännen i Hudiksvall fick vetskap om Tamms planer blev de oroliga för att de, om Tamm fullföljde sina planer, skulle gå miste om försäljning av sina varor till sina försäljningsområden. Efter många sammanträffanden med Tamm gjordes ett förslag att om vi låter bygga en järnväg från Hudiksvall till Forsa, så skulle Tamm sluta sjöleden i Forsa. Han godtog förslaget med villkor att både järnvägen och sjöleden skulle vara färdig för gemensam invigning, vilket också skedde 1860. Ett omfattande arbete vidtogs med grävning av en kanal och byggande av två slussar och även en kanal vid nedre slussen. ”Det är värt att bese slussarna och det vackra stenarbetet.” Se vilket arbete som utförts, allt för handkraft med dåliga verktyg, det är beundransvärt. Det var år 1860 detta arbete blev färdigt, ett byggnadshistoriskt arbete, man än i dag med beundran kan betrakta.
När det blev färdigt kunde ångsågen frakta sitt sågade virke med pråmar, dragna av ångbåten till Forsa station, för lastning på järnvägen till Hudiksvall. Båten Fortuna finns fortfarande kvar i Hudiksvall. Vid ångsågen var det mest värmlänningar och dalkarlar och även några hemmabor anställda. Många reste hem när sågningen på vintern upphörde för att kommande år återkomma. En del blev kvar på skogsarbete och många stannade och blev bofasta. Under årens lopp köptes sågen av Hudiksvalls trävaruaktiebolag. När sågen nedlades 1912 fick arbetarna fortsatt arbete vid bolagets sågar i Hudiksvall, Saltvik, Hybo och Högen i Bergsjö. Då var den 50-åriga sågdriften vid Forsa ångsåg slut, där var en gång livligt både i arbete och fritid. Jag har själv som barn minne av det.
Eduard Rasch var född i den tyska provinsen Hannover år 1827 och avled här i Forsa år 1896.
Han var utbildad till jägmästare och deltog som frivillig i en fältjägarbataljon i dansk-tyska kriget som utbröt 1848. Rasch dekorerades med Järnkorset och befordrades till löjtnant. Efter kriget verkade han några år som revirförvaltare i norra Tyskland.
Han kom till London till Br Benecke som ägde stora skogsområden i Hälsingland som han fick i uppdrag att inventera. År 1858 anlände han, 31 år gammal, till Sverige och när han sedan hamnade i Näsviken blev han kvar här och fann sig trivas. Han gifte sig med 19-åriga Carolina Ferner från Iggesund. I äktenskapet föddes 13 barn, av dem överlevde åtta, sex söner och två döttrar. En av sönerna, Herman var konstsamlare, 1925 företagit han en ritt på häst i Karl XII:s spår från Pitesci till Stralsund. Detta blev sedan en film som han själv delvis bekostade.
Som tidigare nämnts fanns där Forsså Bruk sedan anlades ett tegelbruk och tillverkning av kakelugnar. När Rasch kom hit köpte han i början av 1860-talet anläggningarna och mera mark och rörelsen fortsatte en tid. Han hade tanke på att anlägga ett järnbruk och lät planera för dess olika byggnader, ett omfattande och kostsamt arbete. I samband med detta lades tegelbruket och kakelugnstillverkningen ner. Hans planer på att bygga ett järnbruk blev dock inte av trots att planeringen dragit stora kostnader och tärt hårt på hans kapitaltillgångar. Bidragande till hans ställningstagande var konkurrensen med de svenska järnbruken, en hel del mindre järnbruk hade lagts ned och i England hade man börjat använda stenkol vid sina järnbruk, eftersom det blev billigare än att använda träkol.
Nu hade papp börjat göras av trä mot tidigare av linnelump. I stället för ett järnbruk började Rasch nu att göra förberedelser för byggande av en pappfabrik som skulle bli den första av sitt slag i Norrland.
Det arbete som tidigare nedlagts hade kostat mycket, men med ekonomisk hjälp från en engelsman vid namn, Benecke, påbörjades fabriksbyggnaden, maskiner kom från Tyskland och Forsså Träpappfabrik kom till. En person, Axel Eriksson, berättade att han var med när de första maskinerna sattes in, och han blev förtrogen med skötseln av dessa när fabriken kördes igång 1868.
År 1868 – 1869 började framställningen av träpapper, det var en omständlig procedur då allt skedde för hand, varje färdigt pappark skulle först efter det att det tagits av pappmaskinen pressas, torkas i magasin med luftventilation, glättas mellan maskindrivna polerade stålvalsar och därefter kantskäras. Slutligen var det kvinnor som vägde och mätte tjockleken på varje ark och sorterade arken i högar. 70 x 100 var ett vanligt format. Arken packades i balar om 150 kilo med luckor på över och undersidan.
Järnvägen Hudiksvall – Forsa hade tillkommit 1860 med slussar till Dellensjöarna och detta var en förutsättning gör att klara av frakterna till fabriken. En annan förutsättning var den befintliga vattenkraften för att klara av kraftförsörjningen. En damm byggdes och kraften till fabriken levererades av två liggande turbiner, lämningar efter rampen till en av dem synes ännu, dessutom fanns en turbin där kraftstationen ligger. Kraften till olika delar av fabriken förmedlades av transmissioner och remmar. Dessutom fanns en ångmaskin placerad där matsalen är, intill mekaniska verkstaden. I början av 1900 tillkom en kraftstation vid nedre slussen i Hamre.
Eftersom det i början var helt okunnigt folk så tog det nog en tid innan det blev resultat av tillverkningen. Det var ju något helt nytt att sätta sig in i. Sett med nutida förhållanden var det många svårigheter som skulle klaras.
Vid viken där ”Vargen” nu ligger fanns när jag var barn lämningar efter bryggor som låg under vatten. Vi kallade platsen för ”Slipvedsbryggan”. I fabrikens början flottades slipveden till ovannämnda plats. En häst med vagn med ett hjulpar kördes ut och stockarna betslades fast och kördes upp på land, där de barkades för hand. Det sades att tidigare hade även kvistarna borrats ur. Stockarna var längre i början för att senare bli 10 fot, dvs 3 meter Efter att ha barkats kördes timmerstockarna fram till fabriken och kapades i längder passande för slipstolarna. En del av veden kokades för framställning av brun papp. Det fanns en liggande kokare där lastade vagnar kördes in och under viss tid med ångtryck antog en brun färg. Dessutom fanns en klotrund kokare av stora dimensioner som roterade. Försök hade gjorts att koka sågspån att användas vid pappframställning men kokaren exploderade och en man dödades.
Slipstolarna var av tysk tillvekning med 5 – 6 tryck fördelade på framsidan upp till centrum på stenen och så små att det inte var plats för mer än ett par vedtrum i varje. Matningen skedde genom en kätting. Bredden på stenarna var omkring 30 cm och de var fastsatta direkt på axeln med två genomgående krysskilar. På stenen var brickor med genomgående bultar.
Från sliparna gick massan till raffinörer av samma typ som kvarnstenar. Därifrån till grovsorterare (skyttelverk) till en centrifugalholländare som bestod av en vertikalt stående apparat med en fast och en rörlig del med på kant stående stålstänger efter samma idé som en holländare. Efter detta gick den till en större holländare med en mycket omsorgsfull malning. Sedan gick massan ned till pappmaskinerna där massan togs upp från siebern på filt till en järnvals av varierande dimension beroende på vilket format som skulle tillverkas. De som skötte maskinen kallades för pappmakare och det var noga med skötseln om det skulle bli bra papp.
I valsen fanns längsgående spår, ibland två, pappformatetet bestämde detta. För att få någorlunda samma tjocklek på pappen fanns där ett hjul som nådde pappen när rätt tjocklek uppnåtts Då ringde en klocka och då skulle pappmakaren att med sin benkniv göra ett snitt efter valsens spår och försiktigt lägga arket på en vagn. Mellan varje ark lades en plåt och när den var lastad kördes den till den hydrauliska pressen där det mesta av vattnet pressades ur.
Pappmaskinerna stod där snickeriverkstaden och intillliggande bottenvåning är belägna nuförtiden. Pressen var placerad där i hörnet vid uppgången till kraftstationen (inifrån)
Från pressen kördes den upp på ett spår dragen av en lina för att upphängas för torkning. I fabrikens första tid, lufttorkades pappen i kanaler med värme. Omkring 1897 byggdes ett ca 30 meter högt torktorn. Då sattes pappen fast med klykor på vagnar som sedan kopplades till en kätting. På vagnens ändar satt byglar som passade in på tappar på kättingarna och följde med kättingens gång. En mängd kamflänselement gav värme.
När pappen hade torkat var den byglig och ojämn och då skulle den glättas. Detta gick till på så vis att den ark för ark fördes in mellan två valsar, sedan skulle den renskäras vilket skedde för handkraft, sedermera tillkom dock en maskinskriven skärmaskin.
Zulukaffern fick först blötas i kar och eller också fick den gå under en dusch för att sedan glättas. Detta tog lång tid, först för att få den jämn och sedan för att den skulle få en slät yta
Berglera och vitjord användes vid papptillverkningen, om det hade någon annan uppgift än att öka vikten på pappen, vet jag inte. Det blev knappast något kvar, när det blev uppslammat följde det nog med vattnet som passerade genom dukarna på sibrarna.
Kvinnlig personal skulle kontrollera och sortera varje ark med hänsyn till vikt och tjocklek. Det vanligaste formatet var 70 x 100 cm. Pappen packades som nu med luckor av trä, innan bandjärnet kom användes vidjor av björk. Transporten av den färdiga varan skedde sommartid med båt på PA Tamms kanalled till Forsa station och därifrån med tåg till Hudiksvall fvb med båt. När norra stambanan blev färdig förbi Ljusdal kördes vintertid pappen och andra produkter från fabriken med hästforor till Ljusdal.
Det gjordes flera sorters papp, bland annat till bokpärmar, vit, brun och en sort som kallades glanspapp med en mycket blank och slät yta. Glättvalsarna var bestrukna med vad jag tror, paraffin eller något liknande. Dessutom gjordes en sorts papp som hade mönstrad yta, glättvalsarna var där mönstrade. Liknande papp tror jag användes till unikaboxar (matboxar).
En särskild sorts papp kallades Zulukaffer (läderpapp), den var 5-6 mm tjock och hård som plåt. Vi den tillverkningen användes en särskild massa. Veden höggs då i mycket små bitar som maldes i kollergångar, detta medförde att man fick en massa, med längre fiber än vid slipning. På fabrikens tredjevåning voro en mängd småpojkar och delvis äldre sysselsatta med utstansning och skärfling av gelänken som var en ganska stor försäljningsartikel. H Östling var med om detta, den enda som nu finns kvar här på platsen.
Rullgardinger av papper, utan mekanisk anordning, gjordes också en tid. Dessutom gjorde de emballage för flaskor i en maskin med korrugerade valsar som formade pappen.
Bolaget erhöll flera guldmedaljer vid olika utställningar för sin höga kvalité. Bolagets produkter försåldes såväl inom landet som på export.
Den manliga personalen vid fabriken kom förutom från trakterna häromkring främst från liknande anställning på andra orter i Blekinge, Småland, Värmland och Dalarna.
Mer än hälften av personalen bestod av kvinnor olika åldrar (kallades ”pappdockor”) som sysselsattes med glättning, sortering och vägning av pappen. På gelänkavdelningen var det, förutom en del äldre pojkar, mest de som nyss slutat i skolan. De äldre av dem fick stansa ut gelänken som sedan av de yngre skärflades och packades in i buntar.
Arbetstiden var för skiftarbetare var 12 timmar och för övriga 10 timmar. Dagtid 6 – 7 (ändrades sedan till 6 – 6), matraster 9 – 10. 2 – 3, kafferast ¼ timme kl 15.
Där fanns en rättare som förutom skötseln av jordbruket även hade hand om utearbetare. Till detta hörde lossning och lastning av gods på järnvägen. Man lossade även pråmar med ribb från Björsbosågen och Finnbergssågen i Norrbo. Detta utfördes av skolpojkar vilka hade varannandagsläsning. Ribbved från Bölesågen höggs och lades upp i famnar på ackord av småpojkar och personer som tidigare arbetat i fabriken. Även detta tillhörde rättarens område. Vintertid deltog han även vid tumning av massaved och timmer.
Förmännen förde tiden och uträknade avlöningen. En del av dem hade en lathund till hjälp, en bok med tabeller och uträknade summor, en föregångare till datamaskinerna, men dessa fordrar mycket folk för skötseln, ingen rationell besparing.
Rasch var en energisk och bestämd arbetsgivare, men mån om sina anställda på olika sätt. Han lär ha varit den förste här i landet som ordnade olycksfalls- och sjukkassa för sina anställda. Dessutom införde han en hel del nya metoder vid tillverkningen.
Han var intresserad för olika samhällsfrågor och lät vid herrgården plantera träd som han tog hem från Tyskland. Många av dessa planteringar fanns kvar vid 20-30 talet.
Efter Eduard Raschs död inträdde sonen Berthold som disponent, han var utbildad ingenjör.
Den administrativa personalen bestod av en verkmästare, för jordbruket en rättare som hade hand om viss personal vid fabriken, kontorspersonalen, 3 st
År 1909 byggdes ett större och modernare träsliperi med massa för eget behov och till försäljning, i Djuped hde man en upplagsplats. Maskinerna tillverkades av Söderhamns mekaniska verkstad. Kostnaderna för detta bygge tog så hårt på bolagets ekonomi att det blev konkurs och allt arbete inställdes. Banken övertog anläggningen och Iggesunds Bruk drev en tid sliperiet.
Ett nybildat bolag inköpte företaget 1912 med Paul B Burchardt som disponent, och driften i sin helhet fortsatte en tid. Ingenjör Hill anställdes som fabrikschef.
Omkring 1913 beslöts bygga en fabrik med en större maskin som ensam kunde göra allt det som förr fordrade många arbetsmoment. Maskinen var då en av de största i landet med en pappbredd på tre meter. Den tillverkades i Tyskland och uppsattes av montörer därifrån. Nya ångpannor insattes, ny skorsten byggdes och många nya fabrikslokaler byggdes för det behov som fanns för behövligt utrymme. När den nya maskinen körde i gång blev produktionen mycket större än förut.
Under årens lopp skedde olika förändringar, bl.a byttes ångmaskinen mot elektrisk kraft och nya produkter tillverkades. AB Kraftbox bildades på 1930-talet och tillverkade kartonger av olika slag och efterfrågan ökades. Nya maskiner och lokaler kom till och i slutet av Forsså bruks tillvaro var det den största delen av tillverkningen.
En sorts byggnadspapp, ”Bitumit” och annan byggnadspapp bar en tid en stor artikel. Genom dessa biprodukter erhöll många både män och kvinnor arbete. Under årens lopp har personalen utökats, när 8-timmarslagen kom till blev det nyanställning.
Under de senare åren har flera företag varit delägare i bruket, fabrikslokalerna har utökats och nya maskiner insatts och de gamla har förbättrats.
Jag är förvånad över att så mycket kapital lagts ned för att efter så kort tid lägga ned driften och sälja alla dessa invecklade maskiner till en annan plats, där driften skall ske på samma sätt som här på Forsså Bruk, men där skall det gå, som det sades, lönsamt.
Vi som är födda på bruksplatsen och som haft hela vårt yrkesverksamma liv där upplever den uppkomna situationen som vemodig. Nu ser vi att de maskiner som vi arbetat med att reparera är borta och nu ser vi de tomma lokalerna och minns bullret och alla människorna och deras arbetsinsatser. Löner och bekvämligheter som nu är naturliga fanns inte då. Inga matsalar, inga tvättrum, inga fria arbetskläder, inga korta arbetsveckor, ingen lång semester. Ändå fordras nu en vecka till. Detta går så småningom ut över de anställda, förbättringar görs för att minska de anställdas antal och arbetslöshet blir följden.
Den enskilde, om han har något att sätta in på banken, kräver ränta på det insatta, på samma sätt kräver även ett företag som satsar stora summor att det skall ge något mera tillbaka än bankräntan. Det är även förenat med risker att starta något. Nu är det många lycksökare som bildat eget företag, i många fall med statens hjälp, I många fall blir det endast en kort tid rörelsen drivs och statens kassa tunnas ut mer och mer.
Jag har ett speciellt intresse för sliperiet eftersom jag själv upplevt det mesta av det, både före och efter dess tillkomst. Har följt dess skiftande öden från grundgrävningen och under tiden de framkörda stenblocken tuktades till av vana stenhuggare för att bilda den vackra stensockeln som sedan de höga tegelstensmurarna skulle vila på.
Minns även när den första tegelstenen lades dit. Den småländska murarmäster Sandberg hade hand om arbetet. Han klagade rätt ofta när verktyger försvann och sade ”de förbannade dalkarlarna” åsyftande ej på de från Dalarna komna, utan som det nu så vackert heter ”Forsadalen”. Man minns kroppåskalaset på kullen, där vi småpojkar var med, och det var stora mängder lemonad vi drack. Wäslund skötte upphällningen och var inte snål.
Årtalet 1909 prydde båda gavlarna. Gunnar Svensson, som då bodde i samma kasern som jag, tolkade det till I.G,O.G. (Igog). Som intresserade och nyfikna åskådare smög vi oss tätt som oftast och tittade på inmonteringen av maskinerna, med ständig rädsla för att disponent Rasch skulle dyka upp, gjorde han det gällde det hastigt söka skydd bakom något som kunde dölja den smäckra figuren. När det hela var klart och driften igång, brukade vi på söndagskvällarna gå ner och titta på när den stora motorn startades. Denna hade hos oss väckt beundran och förvåning, så litet vi voro vana vid att se nya underverk.
Att man sedan skulle vara med om söndagarna och hugga räfflor i raffinörstenarna trodde man inte då. Detta arbete, som innebar att man var tillsammans med äldre hela söndagarna, när jämnåriga ungdomar väntade på en, drog inte upp mungiporna till något skratt eller vänligt leende.
Jag hann vara med och ta av massa och vara gallerpojk, hjälpa pressaren att ta bort galler och göra rent runt perssaren. Senare kom en annan typ av gallerpojk som rensade gallren i kanalerna.
Ja, flera generationer av folk har haft sitt arbete i sliperiet, det var i de flesta fall ett tungt och besvärligt arbete, och ordet sliperi har aldrig haft någon lockande klockklang. Som ytterligare bevis till det undgår det inte mig citera – när jag frågade (namn utelämnat här) en gång när han kom ner i smedjan och hade massa på sin kostym, om han var i sliperiet och arbetade. Då svarade han sliperi så långt utdraget som ett ord kan bli, och ansåg sig nog blivit i största tänkbara oförskämdhet förödmjukad.
Det är ju att beklaga när det är slut med driften, inget vore att säga om något annat skulle komma i stället för att bereda flera arbete. Men det stryps på alla områden som förut givit företagen inkomster, kontorens och papperskorgarnas innehåll kanske täcker råvarubehovet, modell Ebberöds bank verkar bli slutresultatet.
På hösten fick man gå upp till logen och fylla madrasserna med halm. När någon av de anställda var död så betalade bolaget kistan, som var kimrökmålad och svärtade ifrån sig på bärarna. Vid sjukdom eller besök hos läkare betalade bolaget läkararvodet. Man fick gå på kontoret och hämta en lapp som var utställd på viss läkare. Senare blev det valfri lärare. Ett visst antal kilo potatis fick sättas på bolagets mark, sättningen sköttes av bolagets anställda, medan upptagningen fick man sköta själv. Om jag inte minns fel så betalades inte någon hyra i bolagets lägenheter. När elektriskt lyse inmonterades omkring 1918 var det visst ingen avgift för detta. Så småningom blev det hyra och även mätare på elströmmen. Reparationer av lägenheterna var det mycket sparsamt med. Skulle något rum tapetseras, bestämde bolaget priset på tapeterna och därefter fick lägenhetsinnehavaren bestämma mönster och färg.
Virket till luckorna sågades för hand, det skedde utomhus med endast ett tak som skydd. Regn och snö drev in så att det var kallt att stå ute, särskilt på vintern. Hopspikningen skedde i gamla tvättstugan. I början jag arbetade där 1915 eldade vi i en kamin som gav, åtminstone i dess närhet, någon värme. Där kunde man ibland värma sina frusna fingrar. Virket var nysågat för det mesta och fullt av is. För att kunna hålla den mängd av den korta spiken som behövdes fick man vara någorlunda varm och det var svårt i den kalla lokalen. En dag kom meddelande om att vi på grund av eldfara inte fick använda kaminen. Den enda värme man då hade var att slå åkarbrasor, det gjorde så ont i fingrarna som var stelfrusna att man kände det som om de skulle gå av under det att man slog med armarna. Så småningom fick vi ett rör, omkring en meter långt, lindat med elledning med påkopplad ström. Vilken värme det kunde ge är ej svårt att förstå, möjligtvis fick man hålla händerna över det och förnimma en svag värme. Åkarbrasorna fick vi fortfarande taga till.
Bandjärnen till packning av ark klipptes till i olika längder, beroende på pappbalens format. Detta arbete ombesörjdes av småpojkar. Detta system användes under många år tills en av packarna gjorde en anordning så att bandjärnet som låg i ringar sattes upp på pressen och då kunde de ta direkt den längd de önskade utan att det blev en mängd spink och betydligt smidigare arbetsmetod erhölls.
Eftersom en stor del av fabriksbyggnaderna var av trä inträffade det ofta bränder som ödelade både byggnader och maskiner. Orsakerna till dessa bränder var många gånger varmgång i lagren på axelledningarna. Många gånger spred sig elden från eldrummet (pannhuset) och upp till taket där spån samlats från transportledningarna och sedan antändes brädvirket och fortsatte till intilliggande byggnader.
Med dåtida släckningsredskap fanns ingen möjlighet att begränsa eller släcka elden. Vi som bodde i kasernen intill fabriken blev oroliga, när vi hörde ångvisslans gälla skrik, att elden skulle sprida sig. Det blev ett passande för de eldflagor av papparken som liksom drakar flög virvlande i luften. Ångvisslan skrek så länge det fanns ånga i ångpannan.
Från Hudiksvall kom extratåg med brandkårens koleldade ångbrandspruta. Då hade så mycket brunnit att det gällde att rädda det som ännu var oskadat. För oss yngre var det ömsom rädsla och ömsom spänning att på avstånd titta på det flammande eldhavet. Vi fick tillsägelse att hålla oss på behörigt avstånd.
Några ordnade lokaler där medförd matsäck kunde ätas fanns ej, endast ett par mycket primitiva matskrubbar som ur hygienisk synpunkt saknade det mesta, trångt och osund luft, ständigt ostädat, papper och matrester på golvet. De som brukade hålla till där bemödade sig inte det ringaste att göra det bästa för att i någon mån bättra på bristerna. Den mat som skulle värmas fick ställas på ångledningar. I vattenklosetterna var det lika illa, så det var högst motbjudande att använda dessa. Tidningspapper som användes stoppade till avloppet så att det rann över och ner på golvet och det var en ständig röra och blött och en odör så man sökte sig till något annat inom fabriken. I de flesta fall var det lika överallt. På vintern frös det till is.
Vi i smedjan hade sedan vi flyttat från kasernen mat med oss på lördagarna. På vintrarna hade vi fyr i båda härdarna och lade papp emellan eldarna och satt där och åt vår matsäck.
Några skyddskläder höll ej bolaget oss med. Då förekom mycket hestning (vällning) som stänkte omkring och brände upp kläderna. Kallt var det i smedjan, och för att klara oss använde vi träskor.
Vi hade en del kättingspel (8 st) och vid reparation fick man traska ut i snön med träskor. Man hade ingen varm plats att förvara någon extra utrustning. Ibland arbetade vi i kartongmaskin i värme så att vi var genomblöta av svett. När vi sedan kom in i smedjan var det som att komma in i ett kylhus, kläderna stelnade till. Hade man grovsmide gick det an att få igen värmen, eljest var det som att vara omgiven av ett ispansar. Har många gånger tänkt på hur man kunnat klara sig utan att ha blivit svårt sjuk.
Senare tiders människor klagar på mycket fast det nu är så bra ordnat på alla sätt. Matsalar, klädesförvaring, tvättanordningar, varma och snygga toaletter, skyddskläder, tvål och handdukar.
Vi fick använda vatten som vi värmde i en skopa och använde sand och såpa och torkade oss med tidningar. Det mesta blev kvar och handdukarna hemma fick det mesta sotet. Vi var fyra bröder och far som hade samma sotiga arbete, så mor hade mycket arbete med klädestvätten.
Ja nu har man det stilla och fridfullt, ingen extra svettning i slutet av var tredje vecka inför oro för söndagsjobb. Har vant mig vid att pipans tjut ½ 7 inte gäller mig längre.
I min ungdom
Som tillverkade takplattor, rör för avlopp i olika dimensioner, vattenhoar, golvplattor, grundsten samt olika byster av gips, Verksamheten lagde ned omkring 1910. Fabriken drevs sedan en tid av en privat person som också gjorde takplattor m.m.
Startade ovan nämnda lokaler 1917 – 18 med tillverkning av koklådor och en del andra varor. Man hade många anställda och god försäljning. Fabrikören hette Tjärnström.
Norman i Byberg, Nilsson i Kalvhaga, båda var från Malung. Matsson i Stavåker, Malung.
För svagdricka och bult. Wallin i Sågbäcken, Lindgren i Hamre och Olov Eriksson i Övernäs.
Ida Nilsson, Vendla Holm Hillen, Brita Matsson i Hamre. Det var vanligt med stärkta kragar och veck den tiden för både unga och gamla med stärksaker.
Låg där Föreningsbanken är belägen. Där rensades frö från gran och tall. Krontorpet kallades det.
Låg där bröderna Blank har bilreparationsverkstad. Där tillverkades kakelugnar av olika typer, även mönstrade och även en del lerkärl. Förutom herrarna även tillfälliga gesäller på vandring. De färdiga kakelugnarna uppsattes av herrarna Vilhelm och Hjalmar och Jonas Blank.
Innan Forsså Bruk anlades fanns där en kakelfabrik, mästare var Johansson från Kristinehamn. Han flyttade till Delsbo där rörelsen drevs en tid. 1898 flyttades rörelsen till Näsviken och drevs av sonen Dan som tog namnet Jansson.
Under första världskriget anlade disponent P Burchardt och länsman Karl Lindström ett bärtorkeri för Blåbär i Böle. Förestångare var Viktor Hagstrom i Hamre och det lades ned någon gång på tjugotalet.
Förutom Böle såg och kvarn fanns en kortare tid i Byberg en cirkelsåg anlagd av en smålänning, Jäger (som varit hyvlare på Bölesågen) sam byggmästare O. Johansson. Sågen drevs med kraften från en lokomobil. Sågen köptes av ett bolag med Olov Jonsson (Mickels-Olle) i Nansta och flyttades till Ingan. Den var i drift endast några år och kallades Ingansågen.
I Byberg fanns ett tröskverk i en sådan, ägd av E. Jonsson. Vi kallade honom för ”Vårdbergsgubben”. Berget ovantill kallades Vårdberget, i äldre tider hade nog funnits en vårdkase som tändes i ofred.
Larsson i Böle, Enström i Långby, P Bäckman i Övernäs, Karl Eriksson i Hillen, han blev ihjälosad när han låg och sov i bageriet när han eldade för att värma upp ugnen för gräddning. Ivar Larsson, Gustaf Djärv i Övernäs.
Som körde kring med kött upplagt på ett lakan i skrindan, föga hygieniskt. Stava Karlsson, Erik Olsson (Silver-Erske), Lundkvist i Byberg hade även korvvaror. Hedkvist och Pettersson som efterträdde Hedkvist? Böle, även de korvvaror.
O Södergren i Sågbäcken
Herrar Söderlund i Sågbäcken
Mattias Delin i Veda klöv spån av därtill lämpligt och lättkluvet ämne av fura. Han använde en kniv med handtag i båda ändar av kniven. Denna spån var mycket hållbarare än den som gjordes på senare tid med maskin.
Olof Majström i Veda. Han gjorde bland annat stolar i rockoko-stil och för övrigt möbler av hög kvalité. När predikstolen vid restaureringen av Forsa kyrka flyttades till nuvarande plats gjorde han bladverk till predikstolen. Likaså gjorde han några (12 stycken) pyramider till Los kyrka, liknande dem i främsta bänkraden i Forsa kyrka. Han son Martin fortsätter och han har ärvt sin fars skicklighet.
O Flodin i Byberg, har byggt många gårdar i Forsa. Edvin Svensson i Veda. Mackin i Långby och likaså hans son Edvin. Olov Johansson (Ol-Jansa) i Byberg.
Mauritz Eriksson i Byberg
Otto Kihlander med Frid som anställd i Sågbäcken (Värmlänning). Kalle Jansson i Hamre. Skomakare Johan ? i Hillen (Värmlänning). Per Olsson i Övernäs, Sjöberg i Hamre, Lövstrand i Veda. Vilka gjorde skor, stövlar, näverskor och utförde reparationer. I senare tid bröderna Emil och Gunnar Pettersson i Böle, skoreparationer, Per Olsson (Focken) i Övernäs.
Olof Nöjd, soldat och skräddare i Böle, sonen Per Ivan också skräddare.
Berg och Norell i Hamre och G Lundin i Veda.
Gästgivargården i Hamre brann ned omkring 1908, där fanns även skjutsstation. Skjutsstation och gästgivargård i Böle. När den upphörde blev det pensionat där.
Huset intill centrumkiosken. Innehavare var Anna Nilsson från Värmland. Efter hennes död användes huset för olika ändamål, en tid droskstation. Manufakturaffär, barberare, elaffär.
Ett mindre sådant låg intill kanalbron anlagt av en järnvägare, Olof Fors som också drev rörelsen en tid, överlät den sedan till andra. Efter en tid lades det ner och huset såldes och uppsattes som bostadshus i Hålsjö, Norrbo.
Koppning
Att koppa sig för olika sjukdomar var förr ganska vanligt. Maria Forslund Byberg var från Wasa i Finland och brukade koppa behövande. Det var inte samma sak som att, som det hette, slå åder
Nils Näslund i Böle och kopparslagare Tillander i Långby brukade anlitas för olika sjukdomar, lunginflammation (våtomslag).
Sjukvårdskorpral Ljus i Stavåker anlitades vid benbrott, då kunde han spjälka benet. Även för skador vid slagsmål och vid knivskärning anlitades Ljus.
Berglund i Böle, värmlänning.
Anna Broman i Böle, Stina Berglund i Böle och Emma Bromé i Hamre
Karin Vallin i Byberg och Anna Västmark i Veda
Hans Andersson i Böle, Hjalmar Rundgren i Hamre, Erik Sved i Tomta och A. Forsberg i Hamre
Johansson i Hamre sålde västkustfisk och fröer, dessutom rödfärgade han och tjärade tak. Härstammade från Göteborg och hade genom spriten kommit på drift. Förkortade sitt liv. Strömmingshandlare Janke i Tomta, bondson från Tomta (spriten hans fördärv). Viktor Hagström i Hamre.
Pumpjanken i Långby gjorde och borrade pumpar och även borrade stockar till vattenledningar. Sedan övertog mågen R Cedergren arbetet. Förr var det vanliga sättet att leda vattnet genom borrade stockar. Nu har stockarna ersatts av järnrör.
Tillander drev under många år sin rörelse vid sidan av sitt jordbruk, då med ambulerande gesäller. Den som övertog rörelsen var den mycket skicklige kopparslagaren O. Krog, vars alster man än finner här och var inom socknen.
Flertalet av dessa hantverkare var från andra orter, de flesta från Värmland.
Har med dessa minnesanteckningar givit en bild av det hantverkarliv som rådde då. Det gav arbete till så många och fyllde ett behov som fanns. Nu tillverkas allt fabriksmässigt och med kvalitén kan det bli si och så. Av det uppräknade hantverket finnes inget kvar, varken här eller annorstädes, (att beklaga).
Av ortens handlare var 5 stycken värmlänningar, en var dessutom skomakare, en rättare och den tredje sysslade med skogsaffärer. Några av dessa hade knappast någon erfarenhet inom handeln tidigare.
På den tiden var det lättare och förhållandena på alla områden annorlunda än nu så det gick bättre att starta en rörelse. Om det inte fanns erfarenhet så skaffade man den efter hand.
Kontanthandel förekom ej då, utan det handlades på bok, och betalades när avlöningen kom. Folk levde i allmänhet på förskott och många gånger fick handlaren förlora på sina kunder. Det fanns s.k. löst folk som tillfälligt uppehöll sig på platsen, den handlare de anlitade fick förlora när de försvann från orten. Förbättrade inkomster och kontanthandeln har fört folk in på andra vanor till gagn för båda parter.
Magnus Ellström i Övernäs och Karl Ellström i Hamre var bröder som kom från Värmland. Jons Jonsson i Byberg handlade tillsammans med svågern Erik Nilsson i Hillen med skogsaffärer. Även han var värmlänning.
Johan Jansson i Böle, tidigare rättare vid Forsså Bruk, värmlänning.
Herman Sundberg, Funsta.
Engström, Långby,
Wästman, Långby
Otto Kihlander, Sågbäcken. tillika skomakare, värmlänning
Henriksson i Böle
Forsberg i Hamre, tidigare målare.
Kooperativa föreningen Union
Något av åren 1907 – 08 bildades den första kooperativa föreningen här med namnet ”Union”. Den mest drivande kraften för ”Unionens” tillkomst var rättaren och smålänningen Carl Gustafsson. Insatsen var 10 kronor, som var flera dagsinkomster på den tiden. Intresset var stort och många anmälde sig som medlemmar.
Att få varor från grosshandlare i Hudiksvall möte motstånd beroende på att ortens handlare såg konkurrensen från den nya affären som ett hot för deras rörelse, och vädjade att inga varor från grosshandlarna skulle säljas till Union. En firma tog dock ingen hänsyn till deras krav, nämligen ”Berg och Hallgren” som levererade varor till föreningen. Med det lilla startkapitalet kunde affären öppnas. Som butik hyrdes lokal hos Nordströms i Böle (senare gästgivargård och pensionat). Förste föreståndaren var Skogsberg från Sandviken, och biträde var Johan Trolin Övernäs. Senare kom A Pedttersson och J Bergstrand som föreståndare. På den tiden var det så att flertalet handlade på bok och blev mer eller mindre bundna hos sin handlare. Union tillämpade därför kontanthandel och det var svårt för en del att vara med. Så småningom lyckades många göra sig fria från andra handlare och blev kunder i den nya föreningen. Hemma i mitt hem handlades det ej på bok, så kontanthandeln var för dem inget nytt. Det var en viss tillfredsställelse att märka att de nu var kunder i en egen butik, vars sortiment undan för undan ökades.
Bönderna i omkringliggande byar hade planer på att bygga mejeri. Efter det att Näsvikens Andelsmejeriförening bildats inköptes en tomt på 49 år, men dåvarande disponenten Berthold Rasch bestämde som ett villkor att konsumföreningen Union skulle få affärslokal i fastigheten. År 1909 uppfördes en byggnad med mejerilokaler och bostäder och samma år flyttade även Union in där. Konsum har sedan dess alltid haft affärslokal i denna fastighet.
Under första världskrigets slut gick affären i konkurs 1918. Orsakerna till detta var många, men en bidragande orsak var att inneliggande lager av surrogat från krigsåren var för stora. När nu normala förhållanden började komma med varor av bättre kvalité till lägre priser var det svårt att avyttra det inneliggande lagret. Stort nedlagt kapital vid inköpen tärde på föreningens bärkraft och betalningarna inställdes till ledsnad för kunderna.
Än en gång visade smålänningarna att man inte skall ge tappt. Det var Anders Lundkvist, förman på Forsså Bruk, som satte igång med att vi skulle ha en affär igen. (Albin Gunst har omnämnt i en särskild skrift Lundqvists ageranden). Lundkvist och rättaren Johan Eriksson besökte gamla kunder för nyteckning till en ny förening. Pappa tillhörde gamla föreningen och tecknade sig. Lundkvist undrade om jag skulle vara med och sedan jag fått låna det som resterade av pappa, gick jag med och fick medlemsnummer 13. Troligen den enda som är kvar av de som var med när Näsvikens handelsförening bildades år 1919. Första föreståndaren var Martin Jansson Näsviken. Man var fortfarande i samma lokaler, men när mejeriet lades ned köpte föreningen fastigheten. En del förändringar har sedan gjorts, men man uppfyller inte de krav som nu fordras, där är trångt och tungarbetat. Det har länge varit önskemål om tidsenliga lokaler. Ett förslag har varit att kommunen skall bygga en fastighet där föreningen skall få hyra lokal. Det innebär att vi blir utan egen lokal, när vi går in att handla i den tänkta affären öppnar vi inte dörren till vår egen butik utan vi är hyresgäst, endast varorna är vi delägare i. Inom KF byggs det och butikerna förbättras, men Näsviken som har ekonomiskt satsat för sitt medlemskap i KF får inget. VARFÖR?
Avlöningar utbetalades var fjortonde dag, då hade en del klädeshandlare försäljning på planen framför Gruskasernen eller som vi kallade den ”Nya kasernen”, den vid fabriken kallades ”Gamla kasernen”. Det var Almström från Hudiksvall, Herrarna Svensson, en av dem från Hudiksvall och den andra bosatt i Fredriksfors. Både Almström och herrarna Svensson var värmlänningar. ”Torg-Nanna” sålde rotfrukter och godsaker. Hon hade stånd på Möljen, sjögatan i Hudiksvall.
Almström arbetade tidigare på sågen i Hudiksvall som stabbläggare. Han gifte sig med en kvinna från Hudiksvall som tillverkade kravatter. Då slutade han vid sågen och öppnade affär efter Storgatan. Varje avlöningsdag gjorde han en resa hit och hade sina varor upplagda på disk av bräder, upplagda på bockar.
Eftersom det var en hel del anställda här och skiftgången förhindrade stadsbesök, gjorde de sina inköp av kanske i första hand arbetskläder. Handlarna här hade inte alltid klädesvaror och då gjorde de främmande affärsmännen bra handel.
Vi barn rörde oss kring Torg-Nannas stånd och tittade med åtrå på hennes godsaker. Ibland fingo vi i uppdrag att gå omkring i gårdarna och sälja karameller och dylikt och efter förrättat värv fick vi som ersättning några karameller.
Förutom dessa handlare kom judar med sina varor inslagna som knyten av blå domestik. Vi lyssnade till deras tal som var så annorlunda än det vi voro vana vid. Den svada de hade att prisa sina varors höga kvalité frestade många att köpa.
Det vimlade av försäljare av alla tänkbara slag, försäkringsagenter och skoförsäljare.
Dalkullor sålde band med färggranna mönster. Kullor som gjorde hårarbeten, bland annat klockkedjor. De fick hår som kammats ur och sparats, efter en tid kommo de tillbaka med den färdiga varan och det var ett vackert arbete.
Gamla stationen låg vackert till intill den gamla båtkajen. Byggnaden var uppförd i två våningar, och på norra gaveln tillbyggd med en envåningslänga. På höjden ovan huset var en tvättstuga som nu är bortriven. En stor källare gjord av huggen sten är fortfarande kvar. Under båttrafikens tid användes den att förvara bland annat öl som dels skulle vidarebefordras med båt och dels för servering ombord. Öl fick inte serveras när båten låg vid kaj utan först när den lämnat kajen. Det fanns en del törstiga som följde med på turerna för att dricka öl.
Det berättas om en f d bjuråkersbo, bosatt i Fredriksfors, vilken följde med båtturerna till Näsviken och drack öl. Kapten Pettersson på båten ”Delsbo” sade till personen i fråga när han tyckte att hans klädsel var dålig att det vore bättre att han köpte en skjorta i stället för att dricka öl. När båten lade till vid kajen i Näsviken gick bjuråkersbon i land och styrde sina steg till handlare A Sjödin i Hamre och köpte ett stycke domestik, vek det dubbelt, lånade en sax och klippte i vecket upp ett hål, som han trädde över huvudet så att tygstycket påminde om en mässhake, snodde sedan ett snöre om midjan. Utstyrd på detta sätt fortsatte han till båten och sade, ”Nu herr kapten har jag en ny skjorta”, och då kunde han få sina öl.
Vid gamla station skedde lastning av sparrar, sågat virke och tegel som kom i pråmar bogserade av ångaren ”Dellen” från Hålsjö i Norrbo. Det var också något som intresserade oss
För att bereda plats för ett barkverk revs för några år sedan beklagligtvis det gamla stationshuset, ändstationen för den smalspåriga järnvägen Hudiksvall – Näsviken. En gång Sveriges längst i norr belägna järnväg. Nu har också barkanläggningen tjänat ut sin roll utan att lämna något av saknad.
Byggnader, många mycket gamla, rives och samhällsbilden ändrar utseende för var gång en byggnad rives. Det är ju ett ständigt behov på bostäder och stationshuset har ju efter lämplig förbättring kunnat bereda bostäder för 4 – 5 familjer.
Personalen på järnvägsstationen bestod av många människor, förutom stationsinspektör ”stins”, kontorister, stationsförman och stationskarlar. (Nu kallas alla för järnvägstjänstemän). Vid varje tåg skulle samtliga vara uppställda framför stationshuset. Personalen skulle ha uniform och vara iförda krage och rosett eller slips och med för övrigt vårdad klädsel. Det fanns en typ av kragar som var tillverkade av annat än linne och kallades gummikragar. Det blev för dyrt att få kragarna tvättade och stärkta, därför användes denna typ som endast behövde lackas om så var de som nya.
Personalen skulle även sköta posten som då var inrymd i stationshuset. En del av posten gick med hästskjuts till Norrbo. Allt detta vittnar om vilken trafik och rörelse det var på stationen. Dessutom alla resande som kom och reste, väntsalen var ibland fullproppad med folk. Vid första maj och marknadslördag fick man vara där i tid gör att hinna få biljett då det var packat av folk som skulle till Hudiksvall. Resande med båtarna särskilt vid marknaden var många.
Att personalen den tiden var så många berodde på den mängd gods som kom och skickades.
I Tamms kanal lastades virke från Böle såg och papp och massa från Forsså Bruk. Likaså lossades där tackjärn och stångjärn som sedan lastades med klang på järnvägsvagnar. Där skedde också lastning av malm som tippades i pråmar och andra förnödenheter för järnbruken i Moviken och Strömbacka. Dessutom lastades handelsgods till Norrbo och Bjuråker. På hösten var det särskilt mycket gods till handlarna som skulle förse sitt vinterlager. Likaså skulle handlarna i övre delen av Forsa dagligen ha varor. Magasinet var fullproppat med varor av allt tänkbart slag som sedan hämtades med hästforor. På hösten lastades stora mängder med strömming. Senare hade båtarna med sig stora staplar med lådor fyllda med lingon så kajen var fullbelagd.
Båtarna gick upp genom strömmen med tungt lastade pråmar och gälla signaler från ångvisslan som angav att nu skulle farleden vara fri för genomfart. Vi följde båtarna springande efter vägen, stod vid kanalbron och tittade när den passerade kanalen och med fälld skorsten gick under bron med röken bolmande så vi fick dra oss undan, sedan sprang vi till den övre landsvägsbron och såg hur släpet sakta strävade upp genom den ibland starka strömmen.
I början av 1900 köpte Karl Rask en ångbåt ”Näs” som hade dagliga turer till Friggesund och anlöpte mellanliggande bryggor. Vid första världskriget såldes båten och lades upp i Hudiksvall. Den såldes senare till Göteborg. Det var en mycket vacker båt, på söndagarna var det utflykt med dans i bogserade lögade pråmar.
En annan byggnad som för oss äldre fanns i vår barndom och troligen långt tidigare, var den s.k. Malmstugan som stod vid kanalen mellan slussen och järnvägsstationen. Om det var den stora granen som vid stormen för några dagar sedan blåste omkull och föll så att den knäckte taket på stugan, som påskyndade dess rivning eller om dess öde tidigare var bestämt, det vet jag ingenting om.
Malmstugan användes dels som raststuga för personal som arbetade med lossning och lastning av båtar och pråmar, samt för båtbesättningarna som av olika orsaker fick övernatta där. Särskilt på hösten var det vanligt, när det var för mörkt att ge sig ut på Dellarnas vatten, där inga fyrar finns som kunde ge ledning för skepparen att klara grund och blindskär. Ibland kunde sjön vara så orolig att det skulle innebära en för stor risk att ge sig ut med de tungt lastade pråmarna. Det hände en gång att i hård storm, en järnlastad pråm gick till botten, och pråmstyraren höll på att följa med i djupet. En del av lasten lyckades man sedermera ta upp. Men pråmen ligger fortfarande kvar, kanske det en gång blir räddningsarbete liknande vid Wasa-skeppet och att det blir massvandring för att bese en farkost som en gång plöjde Dellarnas böljor. Det vilade en trolsk stämning över stugan, de mörka kvällarna när man såg skenet från den flammande brasan från den öppna spisen och såg konturerna av mannarna avteckna sig mot flammorna. Snart återstår inte mycket av det som hörde till barndoms-bygdens bilder.
Kläder beställdes av skräddare här på orten, av dessa fanns P. O. Svahn, E. A. Berg, G. Lundin samt Norell i Hamre.
Vi pojkar beställde våra kläder av P.O. Svahn. Eftersom vi inte så ofta hade råd att låta beställa en kostym var det nödvändigt att det var bra kvalité, för när kostymen blev luggsliten och andra skavanker uppstått, låta Anna Wästmark i Veda vända kostymen. Då blev den som ny igen, att den var vänd röjde bröstfickan på rocken som kom på höger sida. Under första världskriget var kvalitén på nästan allt underhaltigt. I regel hade vi Kungliga segelsällskapets tyg, svart cheviot. Tråden som kostymen var sydd med blev ljus och då fick man ta bläck och bättra på färgen. Det var inte alltid man längtade till våren och ljusa kvällar, ty då blottades klädernas skavanker. Överrock hade vi inte råd att ha.
Året efter det att jag gjort min rekryt köpte jag min första kostym, P. O. Svahn sydde den.
Tvätten av kläder skedde både sommar och vinter vid strömmen, där kläderna kokades i stora pannmursgrytor. Kläderna hängdes på tork på streck uppspända mellan de stora tallarna. Vintertid hängdes de upp och det mesta vattnet fick rinna ur och benfrusna togs de hem och hängdes upp på rep i köket. Då fick man antingen krypa på alla fyra eller lotsa sig fram som i labyrinter. Var man en 6 – 7 stycken i familjen blev det ganska besvärligt, man fick röra sig försiktigt för att inte ånyo sota ner det nytvättade. Bolaget hade en mangel som man med vevar fick dra fram och tillbaka. Det var rullar som kläderna rullades på och den rörliga delen var en stor låda och för att få tyngd på den var den fylld med tegelsten. Vi barn fick vara med och dra den, ett arbete som man inte var särskilt glad för.
När någon var död i kasernerna var alla närvarande och alla var klädda så snyggt man förmådde. De manliga hade svarta kostymer och kvinnfolken hade svarta klänningar. Det var ovant att se dessa helgdagsklädda som man var van att se i arbetskläder. En del hade bonjour och hög hatt. Om de hade medalj så tog de på sig den och de såg riktigt prydliga ut, även om deras sätt att röra sig kanske var liksom ovant och den hårdstärkta kragen och stärkvecket gjorde att det blev något stelt i deras rörelser.
Eftersom de inte hade råd med köp av mer än en kostym så var den mörk och kunde användas vid olika tillfällen.
På söndagsmorgonen när den döde skulle begravas placerades kistan på ett par bockar i farstun. Granris var strött på golvet och på ömse sidor vägen ut. Sedan var det någon som läste några ord och man sjöng ut den döde. Därefter placerades kistan på en hästvagn och flera skjutsar följde med till kyrkan. Bolaget höll med skjuts.
På lördags och söndagskvällarna samlades ungdomar på järnvägsstationen vid sista tåget klockan 10. Det var packat av dem framför stationshuset. Pojkarna stod på den högra sidan och flickorna på den vänstra. Många av pojkarna fick ärende att titta på klockan och ställa sin egen för att samtidigt göra en överblick på vilka flickorna var för att sedan tåget kommit och gått, passa på att göra en framstöt till den de utsett i mängden av kjoltyg. Det blev en rusning när massan av ungdomar i kompakt hop fyllde vägen från station för att så småningom i par om par spridas på olika vägar. Kvar blev här och var några smärre grupper av båda könen som fortsatte till korsvägen där de stod och trampade och språkade tills de ledsnat på det och fortsatte hem. Nästa helg sökte de sig åter till stationen och hoppades på bättre tur.
En tid var det dans på någon loge eller i någon lada, och då annonserades det på stationen. Då samlades ungdomen i någon dåligt upplyst lokal och dansade till dragspel och cittra. Dagen efter var det svårt att känna igen sin blå kostym, som var så inpyrd av damm att den ändrat färg till grå. Men roligt hade vi.
Tillgång på lokaler för dans och andra nöjen fanns ej här sedan godtemplarhuset i Sågbäcken, som tidigare varit skola, under första världskriget, (år 1917) försåldes till Lutherska missionsföreningen.I den lokalen hade logen Sveaborg sina möten, dessutom var det basarer och dans, ambulerande biografen, teater och mycket annat som bjöds av resande sällskap. Där tillbringade man många kvällar i sina tidiga ungdomsår, mest då inom ungdomslogen och sedan i grundlogen och där tog man sina första trevande danssteg. För att få pengar till inträde på biograf, 25 öre, samlade man ihop tomflaskor som man sedan sålde till Ersk Larsa (Kråk-Erske) i Böle.
På basarerna som ordnades av logen, var det trångt om utrymme, lokalen var inte så värst stor. Där var mycket folk med fylla och bråk för jämnan, så vi unga voro väldigt rädda för, närmast då, norrboborna, som slog i väggarna med sina slagvapen. De mest farliga slog och skar i väggarna med knivar. Utanför lokalen sköt de så det lyste eld ur pistolmynningarna, egendomligt nog hände inga olyckor.
För fotbollen bildades Näsvikens idrottsförening någon gång de första åren av 1900-talet. Planen, som iordningställdes av medlemmarna själva, var belägen på en täkt i Böle och arrenderades av Nils Andersson i Böle ”Nirs-Nisse”. Sedermera efter det att Forssån köpte hemmanet anlades brädgård där. Forssån upplät mark på ”Hägnan” där sedan disponent Burchardt byggde en villa.
Intresset för bollsparkning var ganska stort och det arbete som lades ned för att hålla planen i stånd ombesörjdes av medlemmarna själva. Då fanns inte som nu kommunala anslag. Nu kan medlemmarna bara titta på och se hur det hela ordnas med allmänna medel. Medlemmarna voro inte som nu enkelriktade utan intresserade sig för fackliga och politiska och andra föreningsverksamheter.
På sidan om fotbollen bedrevs också i någon mån idrottsverksamhet, stav- och längdhopp samt skidåkning och längdlöpning.
De som var med då äro nu över 80 år. Gottfrid Rask, Gustaf Engström, Johan Persson och Anders Engström Hudiksvall tillhörde laget, mig veterligt de enda kvarlevande.
Luffare av olika typer gästade hemmen och fick kaffe, ibland även en bit mat.
Vandrande gesäller besökte hantverkare och fick några kronor som s.k. reshjälp, det var en oskriven lag att så skulle vara.
Gårdsmusikanter dök upp på försommaren, hela kapell på 4 – 5 personer som bjöd på bra musik, de flesta av dem var tyskar. Dragspelande italienare kom tätt som oftast liksom även positivhalare med apa och lyckobrev. Även gipsgubbsförsäljande italienare fanns i den brokiga skaran.
Ljud av olika tonarter framkallade av maskiner av olika slag omgav en i barndomen. De flesta av dessa om man så väl kunde lokalisera äro nu borta.
Ångvisslorna från ångloken och det tuffande ljudet när tågsätten var i gång, i början långsamma och kraftiga ljud som alltefter tågen fick upp farten blev hastigare och tystare.
Ångvisslorna från båtarna ”Tamm”, ”Dellen” och ”Näs” var också något som under sommaren var dagliga ljud man hörde.
Bölesågen hade också sina ljud som hördes när sågbladens tänder åt sig in i timmerstocken var det ett väsande med något hest i ljudet. Skärtrissorna hade ett visslande ljud som var högre stämt. Hyvelns öronbedövande surr hade stämts i en annan tonart. Och det hela blev som man tyckte en väl stämd orkester. Alla dessa behagliga kåddofter som frigjordes när virket sönderdelades blev som den härligaste parfym.
Vattenhjulet i kvarnen snurrade med ett plaskande, vattnet som följde bläddrarna och föll ner hade också sitt särskilda läte. De äldres berättelse om tomtar som åkte på hjulet trodde man så säkert på att man tittade noga för att man skulle se tomtens röda luva och gråa skägg. När man inget såg blev man fundersam men tröstade sig med att tomten inte just den gången åkte med.
Ett muller nådde ens öra som kom från det mullrande mollstämda ljudet från kvarnstenarna. Kom man in i kvarnen och kände doften av mjöl som varmt och ångande kom från kvarnstenarna försattes man i en ny stämning och tittade närmare på hur säden sakta matades från behållaren och ner i en öppning på karet som inneslöt kvarnstenarna, där i den övre roterande stenens räfflor och i den undre fasta stenens motsvarande refflor krossades och maldes ditt mjöl. I kvarnkammaren satt bönderna och väntade på sin mäld som många generationer före dem suttit och språkat och förtärt medhavd matsäck.
Både såg och kvarn som en gång för mycket länge sedan byggdes av i trakten boende bönder, för att i första hand förse egna behovet av sågat virke. Under årens lopp gjordes en del förbättringar och sågen utarrenderades. Johan Larsson i Böle (Tolvmansjanken kallad) drev den under flera år, likaså hade han på andra sidan strömmen tegelbruk (på Forssåsidan). Larsson var på sin tid en drivande affärsman, förutom nämnda rörelser hade han stora skogsaffärer. Innehade ett hemman i Böle vars byggnader och trädgård var så påkostade att knappast motsvarighet fanns i Forsa. Detta vittnade om att han hade ekonomiska möjligheter. Flera ägare har haft hemmanet sedan dess och låtit byggnaderna förfalla. Det berättas att Janken och andra patroner spelade kort, det var säkert högt spel. En skogspatron Kihlström (Kihle) från Delsbo hade satt upp en såg som de spelade om, till vilket pris vet jag ej. Janken vann sågen och Kihle sa att det här blir din död. Spådomen gick i uppfyllelse, Janken fick så småningom barskrapad gå ifrån allt han hade. En vinter under timmerhuggning på Vallaåsen kom han under ett träd och förolyckades.
G. V. Fagerström
Var född i Hedvigsfors, Bjuråker. Han arbetade liksom många av hans förfäder med hammarsmide (stångjärnssmide). När den rörelsen lades ner lärde han sig som klensmed. Arbetade en kort hos en mästare i Hudiksvall. Fortsatte sedan i Hedvigsfors tillsammans med Br Lindgren med dels smide och dels hovslageri. 1899 kom han till Forsså Bruk som smed och hovslagare, vilket arbete han fortsatte med till 70-årsåldern. Anlitades mycket av bönderna för dels hovslagning av hästar och skötsel av hästarnas tänder. Han kurerade även deras övriga kreatur vid sjukdomar och olika åkommor. Blev ihjälslagen av en häst 1939.
Var en del efterbliven, många drev skoj med honom, ibland i mer eller mindre trevliga former. Han trodde på tomtar och lät sig luras på olika sätt. Det bidrog inte till att förbättra hans tillstånd. Kalle var intresserad av musik och han hade ett spelbord, spelade munspel och köpte en grammofon och en mängd skivor. Det var något av andakt när han satte in stiftet, lade på skivan och lät dammvippan svepa över skivan för att få bort damm, drog sakta och försiktigt upp fjädern, körde igång, lade på ljuddosan, satte tummarna i västens armhål, lutade huvudet på sned, tittade ut över de församlade och njöt av de spröda tonerna samtidigt som han väntade på att få höra något berömmande som i de flesta fall uteblev.
På söndagarna fick man se Kalle komma kånkandes med grammofon och skivor under den ena armen och den stora tratten under den andra. Då skulle han bort och spela, han var aldrig nödbedd.
Han hade också köpt sig en ”laterna magica” och visade oss bilder. Det var en apparat mest, lämpad för barn. Någon hade lurat honom att skicka efter den, troligtvis från John Fröberg i Finspång. Han köpte allt möjligt som andra lurat honom att köpa. Sedan kunde de köpa av honom och sällan fick han betalt.
Om honom påstods att han varit fiskhandlare i göteborgstrakten, men på grund av ett supigt leverne hade han kommit på drift och slutligen hamnat här och var bosatt i Hamre.
Han sysslade med försäljning av fisk, torsk, kabeljo med flera sorter som han köpte hem från Göteborg. Den fraktade ha sedan på en tvåhjulig kärra och sålde i gårdarna. På somrarna brukade han tjära tak och rödfärga gårdar. Han sålde även blom- och andra frön. Påsarna paketerade han själv och innehållets namn förrådde hans härkomst. På påsarna som innehöll dillfrön hade han skrivit ”Dell” som ju var västgötadialekt.
Kom från Värmland, likaså hans hustru Karin. Han var förman under många år. Flyttade till Sundsvall till en nyanlagd pappfabrik som efter några år lades ner. Därifrån flyttade Dahlén till Ljusdal. Han hade diverse arbeten och tjänstgjorde på en biograf som biljettmottagare.
En annan som också på grund av spriten hamnat på livets skuggsida var Magnus Löv, även kallad Grå-Magnus. Han var ett original som redan i min barndom var bosatt i Hamre där han sysslade med olika arbeten, hjälpte bönderna och ansade trädgårdar. Troligen kom han från Småland eller Blekinge och enligt vad det påstods skulle han utbildas till officer, men som spritbegäret var större än hans intresse för tjänsten, fick han avsked. Hans vårdade språk och uppträdande vittnade om att han rört sig i finare kretsar.
Han berättade att han som kadett var med på en världsomsegling med korvetten ”Vanadis”, där även prins Oskar var med som officer. Det var som han sade en äventyrlig resa. Sedan ”Vanadis” tagits ur bruk låg det länge låg förtöjt vid Skeppsbron i Stockholm och användes som logementsfartyg. Jag var själv ombord på det en gång. Många årskullar av båtsmännen fick vara med om världsomseglingar med detta fartyg. (Nu är det upphugget sedan en del år.) Säkert var det ett mycket hårt arbete med klättring i riggen för att i storm med dåligt väder ta in seglen, balanserande på rånen på det gungande skeppet. Vighet, oräddhet och styrka erfordrades för detta arbete. Kosten var nog ganska enformig, de fick inte vara kräsmagade, köttet salt och vattnet unket. I förläggningen i de slängande kojerna, gavs nog ej behövlig vila. Dessa seglingar var en upplevelse, fylld av spänning som dessa båtsmän genom sin tjänst fick tillfälle att uppleva. Disciplinen på den tidens skepp var hård och hänsynslös, men skapade garvade ”beckbyxor” som sjöfolket då kallades. Nu är alla dessa segelfartyg borta och dess besättningar ett glömt kapitel i Sveriges marina historia.
Han berättade om sin tjänst vid flottans båtar, att när det var sjögång fick de, som han sade, surra kanonerna i stora ringar och pekade på ett kopparämbar i sitt hem, så stora som detta, för att hindra kanonerna att åka i sjön genom kanonportarna. Råkade någon vid landpermission, försena sig, blev de uppförda på svarta tavlan och vid nästa hamn fick de ingen permission.
Födgeni hade Magnus, eller man kan säga samlarmani. När han flyttade till vårdhemmet fanns i hans ruckel till bostad 100-tals ekklossar som användes vid järnvägen.
Många dråpliga historier finnes om Magnus, hastigt bytte han om från ett vårdat språk till svordomar med samma goda anda. En julafton kom han till slaktare Hedkvist och fick en del matvaror med sig hem. Då sade han ”Gud välsigne er gott folk, dä är tammefan säkert dä”
Han kom från Wässlands socken i Uppland och var trädgårdsmästare hos disponent Rasch. Gift med Brita Nygren. De hade en fosterdotter dotter, Anna, som sedan gifte sig med mjölnaren Johan Bergqvist från Delsbo. Han arbetade en tid vid Forsså Bruk och blev sedan mjölnare i Hassela varifrån han flyttade till Tierp. På båda dessa plats var också Wässland och Brita med och på slutet av sin levnad bodde de här.
Han var ifrån Järvsö, eller kanske var det Undersvik. Deltog i yngre dar vid järnvägsbygget på norra stambanan. Kom hit till Forsså Bruk och arbetade här så länge han orkade.
Bykvist var händig både med snickring och lite av varje och brukade även klippa hår. Han var en stor, kraftig och snäll person som vi barn tittade med vördnad på. Hans hustru Anna var också från Järvsö. De hade tre pojkar, John, Per och Einar, de två första dog ganska unga, fyra flickor, Anna, Ester, Ella och Märta (tvillingar). Av dessa är endast Einar kvar här på platsen.
Var från Leksand i Dalarna och kom tidigt till Forssån och arbetade som pappmakare den mesta av tiden, tills den rörelsen lades ned. Sedan hade han olika sysslor till dess han av ålder fick sluta. De hade en pojke, Johan och en flicka, Anna, som dog vid 25 – 30-års ålder. Johan utbildade sig till trädgårdsmästare i Hudiksvall hos Björns trädgård. En tid var han anställd vid Säters sjukhus och för närvarande är han bosatt i Rättvik.
Anders Persson var gift med Hedda Rut som var av prästsläkt, troligen från Bergsjö. Hennes broder hette Kalle Rut och omnämnes i annat sammanhang.
Persson var en lugn person, men kunde på grund av sin ekonomiska fördel ge det till känna ibland med uttrycket ”portmonnän får göra´t”, han ville med det visa sitt oberoende. Han dog här och begravdes i Forsa. Hedda kom sedan till sonen Johan i Rättvik, där hon dog.
Var född i Lärbro på Gotland och kom hit och var maskinist på ångbåten ”Delsbo”, som gick i trafik mellan Gamla Näsviken och Sunnansjö. Trissa på båten var Kristina från Värmland, med vilken han sedan gifte sig. När båttrafiken nedlades fick Norrby arbete vid Forsså Bruk. På grund av reumatisk värk måste han sluta arbetet vid tidigare ålder än som var brukligt för de flesta. De bodde i kasernen och hade tre söner, Berthold, Manne och Karl samt en dotter, Ester. Samtliga voro gifta. Berthold och Manne dog med ett års mellanrum i 50-årsåldern. Ester gifte sig med en läkare i Göteborgstrakten men blev efter några år änka och är nu bosatt på samma trakt som tidigare.
Nu för en vecka sedan dog Karl 65 år gammal, efter att han hade genomgått en operation för magbesvär på Hudiksvalls lasarett där han vistades i fjorton dagar. Efterlämnar hustrun Elin och sonen Olle som är bosatt i Stockholm.
Norrby var en skicklig slöjdare som gjorde vackra träskedar. Likaså var han kunnig i sjömoning? (oläsl) som han lärt på sjön. En försynt person.
Axel Eriksson var född i Ore socken i Dalarna. I yngre dar arbetade han på därvarande järnbruk. Som det heter, blev stugan för trång och han tog sina nödvändigaste pinaler och drog till Hälsingland, till Boda bruk i Enånger, där han fick arbete. Det var den tiden de mindre järnbruken hade det svårt och så småningom lades driften ned. Han hade under sin vistelse där gift sig så det gällde att försöka få tag på något annat arbete. Ryktet hade sagt att en fabrik var under byggnad här vid Forssån, därför tänkte Erikson, jag får dit och hör mig för. Han kom till konsul Rasch som var fabrikens ägare och blev lovad arbete. Byggnationerna hade fortskridit så långt att maskinerna snart skulle sättas in. Dessa voro från Tyskland och Eriksson fick vara behjälplig med detta arbete. Sedan under hela arbetstiden vid bruket skötte han om sibrar och ombyte av upptagningsvalsar på pappmaskinerna. En tid var han också förman. Han arbetade till 80-årsåldern. Han hade bott längst i kasernen och tidigare bodde han i en kasern som brann upp. I den var det öppna spisar men Eriksson köpte en järnspis som han satte in i stället.
Född på Hedvigsfors i Bjuråker och kom som barn till Näsviken. Fadern var snickare och Olle ärvde faderns anlag och var händig på träslöjd. På grund av vissa talfel genomgick han dövstumskolan i Bollnäs. På hörseln var det inget fel. Arbetade hela sin tid på fabriken och gifte sig med Inga Berg som var dotter till soldaten Berg i Böle. De hade en son och två döttrar. Östlings farfar härstammade från Leksand i Dalarna och arbetade på masugnen i Österbo i Hedvigsfors.
Hon var född i Ångermanland.
Det har berättats, sanningshalten är föga trovärdig: I slutet av förra seklet, kanhända i början av detta, hade postorderfirmor börjat med kataloger med en mångfald varor som ej fanns på orten, och dessa avbildningar frestade många till inköp. En person vid namn Strid skrev till en av dessa firmor med förfrågan om de hade fruntimmer till försäljning. Han fick till svar att det kunde ordnas och de skulle sända en, han fick betala tågbiljetten. På det sättet kom hon hit. Men som sagt, det verkar inte så värst trovärdigt.
Hon gifte sig med Strid, som var änkling och hade en son som hette Oskar. Redan tidigt visade hon sig originell på flera sätt, både med klädseln och för övrigt.
Hon var ivrig nykterhetskämpe och tillhörde N.G.T.O som hade ungdomsloge. Denna orden var religiös till programmet och det höll hon styvt på. Det blev därför ungdomsloge och söndagsskola i samma arbetsprogram. Hon höll fester av olika slag på olika platser och dessa samlade mycket folk, inte av förståelse för hennes idé, utan mera för att roas av hennes egenartade program.
Många fanns som tog hennes arbete på allvar och understödde hennes strävande. Hon hade en platta med metallplåtar på, som hon slog på med en klubba och på så vis fick fram en melodi till sångerna. När hon var som ivrigast slog hon på sidan och då blev det inget ljud. Det hände att någon av okynne slagit ned spikarna som plattorna var fästade i och då blev det ingen klang.
För att få pengar till verksamheten hade hon som nämnts fester med olika talare och musik till hjälp men det mest skötte hon själv. Hon gjorde blommor av papper och målade glasskivor som fotoramar, som hon försitt levnadsuppehälle sålde.
Hon hade i sina föredrag liknelser som berörde det dagliga livet. Sade bland annat att när man förr kom in i en familj så låg Bibeln på bordet, men nu för tiden priskuranter, så var det ju.
Hon kunde säga att det finn en dryck som innehåller många gifter som folk mer och mer börjar dricka. Det har även smugit sig in bland religiösa. Det blev en allmän undran över vad det var för dryck hon ansåg och till slut kom det framsagt med kraftig och övertygande stämma. ”Jo det är lemonaden!” Kanhända hon som övertygad nykterist såg en fara även i denna dryck.
Hennes sätt att kläda sig var annorlunda, hatten hon hade var klädd med pappersblommor. Kjolen hade band runt om av annan färg än kjolen. En axelväska med mässingspännen dinglade vid hennes sida. Prosten Svärd sade till henne något angående hennes kläder, då svarade hon, ”man får följa modet”.
Hade hon levat i dag hade hon följt modet och kanske varit något före dem idag, som äro klädda ungefär som de voro klädda på knutningar vid bröllop. Det var att ta det sämsta i klädväg för att om möjligt bli oigenkännlig.
Många, ja flertalet, gjorde spe av Ulrika Strid, hennes strävande var ärligt och uppriktigt, hon trodde på en idé och uppoffrade sig i tio och otid utan egna fördelar. Det var ett otacksamt arbete hon utförde. Idag finnes ej mycket av idealismen kvar, skall något göras i något för människans själsliga uppfostran har ingen, varken intresse eller tid. Samhället satsar stora pengar till saker och ting och ändamål som mer och mer förkväver den ideella verksamheten. Hade hon varit i verksamhet i dag hade hon säkert slagit ned på det som i dag förslavat folket, sådant som till (oläsl) fyller tidningarna. Under många år var det spritbruket som folket intresserade sig för och hon såg faran i detta.
Föreningar om nykterhet, studiecirklar, religiösa ungdomsrörelser, medlemmarna kommo sedan i de äldres skara, det var en ständig tillväxt som gav bestående verksamhet. I dag försvinner dessa föreningar, allt efter det de gamla går bort, vilket är mer än beklagligt.
Byborna i Dalen skaffade virke och lät bygga en stuga åt henne, tidigare bodde hon i en koja i skogen intill Tussmora.
I början av 1900-talet och till 1940-talet fanns här i Näsviken med omnejd ett 60-tal värmlänningar. Vid Forsa ångsåg i Hillen fanns många som jag inte har uppgift på, endast ett fåtal. De kom hit som sågverksarbetare och fabriksarbetare, en del kom till flottningen, även många vid skogskörning. En del hade sina familjer med och andra bildade familj här. Genom industrierna här i Forsa har folkstammen blivit mycket uppblandad och kanske största parten av i socknen bosatta inte har några djupare rötter här. Så är det väl i de flesta fall i socknar där industri av olika slag har funnits. Flertalet av dem voro hantverkare, skomakare, skräddare och snickare.
Värmlänningar bosatta här 1900 – 1940 och tidigare.
Vid hastig beräkning fanns minst ett 60-tal från Värmland. Av här uppräknade fanns troligen
många av deras barn som voro födda i Värmland, i så fall blir antalet flera.
Övernäs
Bengt Berglund och hustru
Flottare Hedström
Inspektor Naucler
Snickare Olof Åberg
Handlare Magnus Ellström
Håkansson (byggde och bodde där Lidström bor)
Emma Olsson f Dalén
Långby
Bonden Högström
Söderäng
Flottare Fransson
Flottare Berglöv, hustru och 2 – 3 söner
Stina Andersson, mor till August Andersson
Forssån
Nils Olsson
Änkan Maria Johansson
Karin Olsson Bock
Förman Dahlén hustru Karin, Söner 2
Böle
Rättare och senare handlare Johan Jansson hustru,
Grishandlare Berglund och hustru
Veda
Skräddare Gustaf Lundin, en tid i USA
Byberg
Stalldräng Karl Magnusson
Handlare Jon Jonsson
Sågställare och mjölnare Magnus Sundin
Einar Fagerström
Sadelmakar (Karin) Maria
Hamre
Elmontör Carl Andersson o hustru
Fabriksarbetare Johan Nilsson, Skogstorp
Skomakare och handlare Otto Kihlander och hustru
Sågverksarbetare Myhrgren
Bonde och senare skomakare Hagström
Mek arb Oskar Södergren
Fabriksarbetare Johan Kihlander, hade lärt skomakeri
Maskinist Fredrik Kihlander Johan och Fredrik var bröder
Handlare Carl Ellström
Tomta
Gustaf Andersson, hustru?
Hillen
Patrik Engström
Skogkvist
Skogfält
Stenmark
Landbo Jonsson m hustru
M fl
Vid Forssa ångsåg i Hillen fanns många från Värmland, kanske de flesta av där anställda.
Hansebodarna
Strömberg, rallare
Handlare samtliga värmlänningar
Otto Kihlander, Sågbäcken, tillika skomakare
Magnus Ellström, Övernäs
Jon Jonsson, Byberg, skogsaffärer
Carl Ellström, Hamre
Johan Jansson, Böle, rättare
Olav Berglund, Böle, grishandlare, på äldre dagar sysslade han med klädesaffärer
Sågen i Hamre hade under åren sålts till Hudiksvalls Trävarubolag och lades ned 1912
Flertalet av de anställda var värmlänningar, en del av personalen flyttade till Hybo, en del till Hudiksvall och många till Högen i Bergsjö, dessa sågverk tillhörde samma bolag. Det var namn som Skogkvist, Engvall, kanske det idag finns släktingar till dem här.
Det var mest inflyttade värmlänningar vid sågverken, dels hade de erfarenhet inom detta arbete. Vid järnbruken var det smeder från Dalarna och Uppland som kom till järnbruken här. I Bergsjö hade vi Andersfors dit min farfars far, Anders F kom 1828, och efter ett par år flyttade han till Helsingfors.
Karl Svensson. Skaraborgare, rallare mm
Han går ej bet = Han klarar allt
Fäjjen = Belåten
Strandsatt = Svårt att klara sig
Åslapp = Det som blev över
Velig = Ej fullt klar i tankegången
Snarsp i klona = Stark i fingrarna
Blöt = Ett verktyg som vid härdning ej blir tillräckligt hårt
Fångna = ? som börjar ruttna
Två tå vandra = Två av varje
Huggevill = Huvudvill
Barslitet = På våren när där och var barfläckar uppstår, se nedan
Dyngedraget = även det försvårar slädfärd
Häft = De har det inte så bra
Tökt = - ” –
Loa = En vekare gran som användes att väga upp något, t.ex en sten ur en grop
Gå häjja = Gå härifrån
Sölten = Hungrig
Mähä = Har ej någon egen uppfattning, gillar andras, (följer med)
Fare åv skaftet = Någon svår att anträffa, sällan hemma