Inledning

Den ¾ 1985 startade vi studiecirkeln ”Gård och bygd genom 100 år”, med Stu-dieförbundet Vuxenskolan som arrangör.

När vi började var vi 10 deltagare: Anna och Lars Nilsson, Ystegården, Vålsta, Erik Persson, Norrgården, Hedsta, Birgitta Wass-gren, Harv, Hedsta, Jonas och Anna-Caisa Nilsson, Klockars, Hedsta, Martha Jonasdotter, Klockars, Hedsta, Per Franck, Mon, Hedsta, Fritiof Skalman, Oppegården, Norrviksta, Erik Nilsson,Västanäng, Skarmyra.

Vi har i huvudsak arbetat med byarna Hedsta, Harv, Norrviksta, Vålsta och Skar-myra, vilka av gammalt ingår i östra fjärdingen i Forsa, Hälsingland, en knapp mil väster om Hudiksvall.

Förutom Vuxenskolans studiebok ”Gård och bygd genom 100 år” har vi även haft ”Hantverk i hembygden” samt ”Linhantering i Hälsingland”.

Men det mesta materialet har vi letat fram hemma på gårdarna och Birgitta har ställt upp och dragit kopior åt alla.

Inom det här området finns det även flera gravhögar – fornfynd har hittats på Ystegården i Vålsta, Norrgården i Hedsta, Mon i Hedsta och i Klockars, Hedsta, där man fann en sten-yxa. Hedsta dalgångar har ju en gång varit en havsvik, så man kan ju tänka sig att fornfynden kommit sjövägen till Hedsta.

Från vänster:

Per Franck, Erik Persson, Hedsta, Lars Nilsson, Vålsta, Fritiof Skalman, Norrviksta, Jonas, Anna-Caisa, Martha Nilsson, Hedsta, Anna Nilsson, Vålsta, Erik,Nilsson, Skarmyra, Birgitta Nilsson Wassgren, Harv.

En bykarta över Hedsta by finns från 1780-talet.

I samband med laga skifte år 1900 gjordes en inventering över Hedsta och Harvs byars byggnader för att fastställa kvarboenderätten och utflyttnadsskyldigheten. I Skarmyra gjor-des detta år 1888 och även dessa papper finns bevarade.

Erik Persson i Norrgården har gjort en karta över alla de hus som fanns på Hedsta-backen när han var liten.

Per Franck har berättat om alla hus som fanns på gamla Mon förr (f d elevhemmet) – allt är borta nu.

Lars Nilsson i Vålsta har gjort en förteck-ning över gamla vägmärken. Han har också läst igenom gamla årgångar av Hudiksvalls-Posten och gjort anteckningar.

Hos Erik Nilsson i Västanäng finns alma-nackor bevarade från åren 1754-63 och 1828-67. I den från 1838 kan man på Urbandagen, 25/5, läsa att då ’såddes linet i Skarmyra’. I gården hölls husförhör och i samband därmed barndop.

Hösten 1988 fotograferade Birgitta Wass-gren, Harv, hos Per Franck på Mon och Lars Nilsson i Vålsta. Per har gjort i ordning ett gårdsmuseum. Hos Lars fanns vandringen be-varad då, men nu endast på kort och video, ef-ter branden 13/1 1990. I Vålsta finns plåten be-varad där man torkade säd till dricka.

I februari 1989 gjorde Klockar Jonas i ordning i smedjan samt snickarstugan och tog bort nya verktyg och lämnade endast de gamla kvar. Vi i cirkeln samlades där en kväll till ’gammelvärla’. Jonas filmade och PH Lindh fotograferade arbetet i snickarstugan och smedjan.

Ja, under denna långa tid som samlats i cirkeln och tagit reda på om bygdens historia samt alla förändringar som skett har vi även fått höra åtskilliga roliga historier. Vi har även bjudit in flera personer under den här tiden som vi har intervjuat och spelat in.

Vår önskan är att även andra genom detta häfte skall få ta del av vårt arbete.

Anna-Caisa Nilsson, Klockars, Hedsta

Forsa socken: östra fjärdingen

och rote 7

Forsa sockens nordöstra del och Högs sockens sydliga del omfattar ett för våra bredd-grader ovanligt stort och sammanhängande stycke odlad jord utan avbrott av skog eller sjö. Österut sträcker sig den odlade jorden betydligt längre genom Hälsingtuna och i söder och väs-ter gör den avbrott för Kyrksjön och Kyrk-strömmen, samt för ”Bäckskogen”.

Vattendelaren går vid ”Mörkses”, nedan-för Hedstabergets nordvästra sluttning.

Kommunikationer

I mycket gammal tid, omkring 2000 år f Kr, sträckte sig ett sjösystem från Hudiksvalls-fjärden och upp mot Forsagränsen i Frölland-Glimstaområdet. Då kunde man med båt ta sig vidare över en serie småsjöar i riktning mot mellersta Forsa; den sista och största utbredde sig över lågmarkerna i Hedsta och gick i en vid båge nedanför Berglocks by fram till Bäck, där den utmynnade i Viklingen (Kyrksjön). Man måste beakta att flera sjöar försvunnit genom utgrävning, i mer än ett fall redan i avlägsen tid.*

Skeppslag och fjärdingar

Uppdelningen i skeppslag och fjärdingar var mycket gammal och avsedd i första hand för kustförsvaret, men den hade också praktisk tillämpning på andra samhällsområden i sen tid, t ex vid val av nämndeman; varje fjärding hade sin bestämda byggnadsskyldighet på prästbolet, vid eldsvådor har klämtning skett på visst sätt för varje fjärding, etc.

Fjärdingarna var i sin tur uppdelade i tre underavdelningar, som i Gustav Vasas skatte-längd kallas ”sköllar”. Dessa bestod troligen av sex ursprungliga stamhemman, som gemen-samt skulle hålla två roddare.

Östra fjärdingen

Med Vålsta by i norr börjar den Östra Fjärdingen, eller Hedsta-fjärdingen, som om-fattade de tretton byarna Vålsta (2), Rumsta (5), Norrviksta (2), Harv (1), Hedsta (6), Bäck (4), Berglock (1), Lund (2), Tövsäter (3), Skar-myra (3), Fränö (3) och Utnäs (3). Inom paren-tes anges det antal hemman som fanns på pros-ten Wetterstens tid, omkring 1750. I fråga om rotesindelning omfattar Östra fjärdingen rotar-na nummer 6-10.

Bönderna hade genom tiderna utökat sina ägor genom att nyodla ett stycke mark här och där. Därigenom, och genom det då rådande tegskiftet, kom de att få ägor om varandra, vilket blev mycket besvärligt vid brukningen. Bönderna satte namn på sina nyodlingar, t ex ”Rönninga” (Röjningen), ”Lyttja (Lyckan), ”Nylanna”, ”Långsmyra”, ”Rävmyra”, ”Gårs-kene” (ungefär = moraset), ”Höjen” o s v.

Laga skiftet

Före laga skiftet omkring 1890 var gårdar-na i byn sammanförda i klungor, vilket gjorde att det ofta var långt till de bortersta ägorna. I rote nr 7, som består av byarna Hedsta, Harv och Norrviksta, blev några gårdar utflyttade för att de skulle ligga på den mark som de hade tilldelats i samband med skiftet. Det var ju inte möjligt att alla gårdar i en större by kunde få sin jord centralt belägen.

Hedsta nr 1, ”Lannbonns” kallat, var en gång donerat till kyrkan och lydde under präst-bolet. Den gården låg före laga skiftet alldeles intill Hedsta nr 2 ”Norrgården”, men flyttades längre norrut. I Harv fanns två hemman, men det ena måste flytta till Rumsta-området, där Harvbönderna ägde mindre jordlotter, som nu sammanfördes till ett hemman.

Söder om Hedsta nr 3, ”Klockars”, låg nr 4, ”Kallins” kallat, som nu måste flytta åt syd-ost till den s k Högsvalen, där en ny gård upp-fördes. Hedsta nr 5, ”Sörstuga”, fick jord runt gården utan några större intrång.

Skogen

Alla hemman fick sig också tilldelade ”uttäkter”, mindre odlingar, kanske i skogen, vilka inte räckte till för att bilda ett helt hem-man. Även skogen skiftades ut, såvitt möjligt inom socknens gränser, på sådant sätt att alla fick ett par närbelägna skiften och ett par längre bort belägna. Om hemmanet hade en fäbod, fick de även ett s k vallskifte, som lades i direkt anslutning till fäboden eller i dess ome-delbara närhet.

* se Israel Jonzon. Kring Hälsingland och

dess gamla folkland, ss 14, 17

* se Wettersten, Forssa och Högs ålder

och värde, s 14.

Per Franck, Mon Hedsta

Forsa socken

Forsa socken är indelad i fjärdingar från 1700-talets början. Den östra fjärdingen, eller Hedstafjärdingen, som han kanske heter från början, består av 13 byar, där Wålsta, Rumsta, Harv och Hedsta tillhör de äldsta. Vi skall för-söka skildra hur man levde och brukade sina gårdar förr i tiden (levde på djurhållning).

Från 1800-talets början till 1895 fanns i Hedsta 8 jordbruksfastigheter. Dessa skulle avsätta jord till knektar. I Hedsta var det 3 st. Hedsta N:o 2–5 hade en rote, N:o 145. Hedsta N:o 3-4-S3 hade rote N:o 21.

Hedsta N:o 6-S6-SS6, Vice Korpral Malm, hade ej jord, utan var betald med pengar av ägare till nämnda fastigheter.

I Hedsta fanns 4 eller 5 torpställen, varav ett utflyttat år 1895 till Rumsta genom köp från Hedsta N:o 5 och N:o 4. 15 fastigheter var utan jord, s k yttramesgårdar.

Vid de torp som arrenderades ut av bön-derna fick torparna gå dagsverken hos mark-ägaren, troligen cirka tio per år. Om de måste ha hästhjälp att sköta jorden så lånade de häst av bönderna och för detta fick de göra 2 dags-verken för varje hästdag. När storskiftet börja-de 1895 så friköptes dessa torp och blev evärd-ligt avsöndrade. Många yttramesgårdar låg på ofri grund.

1850. Året hos bönderna var indelat i ’antian’ (andtider).

Om vi börjar i mars så skulle husbehovs-veden sågas, klyvas och läggas upp för tork-ning. Allt arbete gjordes för hand på den tiden Ur veden plockades alltid ut stör och roer som skulle vässas och barkas till hässtolpar, snes-ämnen skulle göras i ordning för slått och skörd.

I maj började vårbruket. Då blev det bråda tider. Dyngan skulle bres. Det harvades och såddes. Det brukade räcka till juni.

Då skulle man se över gärdesgårdarna (hagarna) och andra stängsel. Korna skulle ut och lära sig vara ute efter vinterns innestående, för att gå till boerne (fäboden). Det skulle ju boföras helst före 15 juni, så bostintan skulle hinna göra i ordning till midsommar.

Nu blev det ett litet andrum till nästa and-tid men arbete fanns ändå. Det skulle hyvlas snesor, göras hässjegubbar och reparations-arbeten på gården.

I juli började slåttern, som brukade pågå hela augusti. Allt gjordes för hand, man slog med lieorv. Olsmäss skulle höstrågen skäras.

Hade man tur kunde man plöja och så ny råg där. Skörden av havre och korn pågick i augusti till september.

I oktober blev det bakning av spisbröd i

4-5 dagar, liksom husbehovsslakt av grisar, en liten tjur, kalvar, får. På den tiden saltades allt ner, en stor del skulle tas upp och torkas. Det skulle göras grynkorv, blodkorv m m. Det skulle stöpas ljus och kokas dricka till jul.

I november brukade männen lägga ihop sin husbehovsved och köra ut gödseln till jul. Mellan helgerna kördes veden hem.

Efter 1850.

Bönderna livnärde sig på jordbruken. De hade 2-3 hästar, 5-8 kor, får. grisar, getter och höns efter storleken på sina ägor. Manfolken fick svara för utegöromålen, kvinnorna skötte fäxarbete, som bestod av rengöring av fäxet (utgödsling, mokning) med hjälp av någon manlig, utfodring, skötsel av ungdjur och gri-sar, mjölkning m m. Mjölken hälldes upp i tråg (s k mjölktråg) som fick stå tills grädden stigit upp. Då kunde den flytas bort och så småning-om blev bara skummjölken kvar (ränmjölken). Av grädden gjordes smör (på den tiden i en kärna av trä), av ränmjölken gjordes ost, av vasslan messmör. Dessa arbetsmoment fort-gick till i början av 1900-talet, sedan i mindre omfattning, eftersom man började köra mjölk till Hudiksvall i mindre krukor på 2-5 l per hushåll (man kallade det här för pytsåkning).

År 1914 började en ny tid för bönderna. Det anlades ett andelsmejeri i Lund (Forsa), dit bönderna började köra sin mjölk. De fick köpa smör, ost, skummjölk, kärnmjölk tillbaka.

Nu lämnar vi 1800-talet och börjar med 1900. Linspinneriet flyttar till Lund i Forsa i en nyuppförd fabriksbyggnad. En ny epok börjar i linets historia. Tekniken börjar sakta gå framåt och med maskiners hjälp fick man lättare ar-betsmoment. Traktorn kom. 1910 byggdes Hedsta skola. Elektriciteten kom omkring 1915. Ett tegelbruk byggdes i början på 1920-talet. Det blev en hård tid med arbetslöshet ända till omkring 1937. Man kunde köpa cyk-lar för 75-100 kronor, en körklar äldre bil 200:-

Den första gödselspridaren kom till Hed-sta 1918, självbindaren lite senare.

Allmänna vägunderhållet övertogs av Vägförvaltningen i början på 1920-talet. Ord-förande var Jonas Andersson, Hedsta. Vägmäs-taren hette Emil Öhbom.

År 1990 fanns i Hedsta 5 hemman, varav 2 drevs av ägarna. De andra var utarrenderade och 2 torp. Därjämte fanns 26 andra gårdar och villor.

Erik Persson, Norrgårn, Hedsta

Hur hade forntidens forsabor det?

Inlandsisen lämnade Hälsingland ca 7300 år f Kr. Det tog ungefär 700 år innan det blev isfritt här. Större delen av landskapet låg under vatten. Högsta kustlinjen låg 256-257 meter över den nuvarande havsytan. Så småningom höjdes landet och ca 2000 år f Kr såg Forsa ut så här (se karta). Nuförtiden kallar vi den tiden för Yngre stenåldern.

Klimatet var varmt och när isen drog sig undan kom skogen tätt inpå. Av pollenunder-sökningar från myrar i Hälsingland har man dragit den slutsatsen att först kom tall och björk, sedan hassel, alm och al. Därpå lönn, lind, ask och senare gran, bok och avenbok. Granen började breda ut sig på allvar ca 1500-1200 f Kr.

De första hälsingarna kom alltså till ett skogsland där de kunde föda sig med trädens knoppar och gröna skott, sav, ätliga rötter, örter, lavar, svamp, bär och frukter. Förråd kunde man lägga upp av ekollon, hasselnötter, torkade rötter, lingon och hjortron. Tranbär och kråkbär kunde plockas även under vintern.

Man levde naturligtvis även på jakt och fiske. Här fanns älg, bäver, mård, orre, stor-lom, gädda, abborre. Vid kusten fanns säl, sik och musslor.

Vi är tacksamma över att ha fått tillgång till Karin Petterssons (Rogsta) och Aase Jungs (Hudiksvall) stora material om Yngre stenål-dern. Vi har ställt samman byavis avritningar av stenföremål funna i Forsa:

33 yxor

2 mejslar

2 borrverktyg

3 knivar

6 pil-, dolk- och spjutspetsar

1 flintskrapa

2 T-formade stenredskap

Stenredskap från Hedsta 2 och Vålsta kal-las T-formiga redskap och är gjorda av skiffer. Det finns ca 45 stycken kända sådana från Norrland och ca 5 från Finland.

I ”Forssa och Högs ålder och värde” som skrevs av prosten Wettersten (1691-1769) finns 8 stenföremål avritade. Nr 2, 6, 7 och 8 av dessa skänktes till Hälsinglands Museum av Forsa kyrka.

Kända stenåldersboplatser finns i Kalv-haga, Söderäng, Klångsta, Kälkebo, Harv och Hedsta.

/HM före ett nummer är ’Hälsinglands Museum’.

SHM är ’Statens Historiska Museum’.

Fornl och ett nummer hänvisar till Riksanti-kvarieämbetets register över fornminnes-inventeringen 1982.

Från utgrävningarna i Trogsta kan vi gissa oss till hur gårdarna såg ut och hur människorna levde vid tiden 100-600 e Kr. Därom finns ett kapitel i Hilding Lindhs Forsabok.