Inledning
Den ¾ 1985 startade vi studiecirkeln ”Gård och bygd genom 100 år”, med Stu-dieförbundet Vuxenskolan som arrangör.
När vi började var vi 10 deltagare: Anna och Lars
Nilsson, Ystegården, Vålsta, Erik Persson, Norrgården, Hedsta, Birgitta Wass-gren,
Harv, Hedsta, Jonas och Anna-Caisa
Nilsson, Klockars, Hedsta, Martha Jonasdotter, Klockars, Hedsta, Per Franck,
Mon, Hedsta, Fritiof Skalman, Oppegården, Norrviksta, Erik Nilsson,Västanäng,
Skarmyra.
Vi har i huvudsak arbetat med byarna Hedsta, Harv,
Norrviksta, Vålsta och Skar-myra, vilka
av gammalt ingår i östra fjärdingen i Forsa, Hälsingland, en knapp mil väster
om Hudiksvall.
Förutom Vuxenskolans studiebok ”Gård och bygd genom
100 år” har vi även haft ”Hantverk i hembygden” samt ”Linhantering i
Hälsingland”.
Men det mesta materialet har vi letat fram hemma på
gårdarna och Birgitta har ställt upp och dragit kopior åt alla.
Inom det här området finns det även flera gravhögar
– fornfynd har hittats på Ystegården i Vålsta, Norrgården i Hedsta, Mon i
Hedsta och i Klockars, Hedsta, där man fann en sten-yxa. Hedsta dalgångar har
ju en gång varit en havsvik, så man kan ju tänka sig att fornfynden kommit
sjövägen till Hedsta.
Från vänster:
Per Franck, Erik Persson,
Hedsta, Lars Nilsson, Vålsta, Fritiof Skalman, Norrviksta, Jonas, Anna-Caisa,
Martha Nilsson, Hedsta, Anna Nilsson, Vålsta, Erik,Nilsson, Skarmyra, Birgitta
Nilsson Wassgren, Harv.
En bykarta över Hedsta by finns från 1780-talet.
I samband med laga skifte år 1900 gjordes en
inventering över Hedsta och Harvs byars byggnader för att fastställa
kvarboenderätten och utflyttnadsskyldigheten. I Skarmyra gjor-des detta år 1888
och även dessa papper finns bevarade.
Erik Persson i Norrgården har gjort en karta över
alla de hus som fanns på Hedsta-backen när han var liten.
Per Franck har berättat om alla hus som
fanns på gamla Mon förr (f d elevhemmet) – allt är borta nu.
Lars Nilsson i Vålsta har gjort en förteck-ning över
gamla vägmärken. Han har också läst igenom gamla årgångar av Hudiksvalls-Posten
och gjort anteckningar.
Hos Erik Nilsson i Västanäng finns alma-nackor
bevarade från åren 1754-63 och 1828-67. I den från 1838 kan man på Urbandagen,
25/5, läsa att då ’såddes linet i Skarmyra’. I gården hölls husförhör och i
samband därmed barndop.
Hösten 1988 fotograferade Birgitta Wass-gren, Harv,
hos Per Franck på Mon och Lars Nilsson i Vålsta. Per har gjort i ordning ett
gårdsmuseum. Hos Lars fanns vandringen be-varad då, men nu endast på kort och
video, ef-ter branden 13/1 1990. I Vålsta finns plåten be-varad där man torkade
säd till dricka.
I februari 1989 gjorde Klockar Jonas i ordning i
smedjan samt snickarstugan och tog bort nya verktyg och lämnade endast de gamla
kvar. Vi i cirkeln samlades där en kväll till ’gammelvärla’. Jonas filmade och
PH Lindh fotograferade arbetet i snickarstugan och smedjan.
Ja, under denna långa tid som samlats i cirkeln och
tagit reda på om bygdens historia samt alla förändringar som skett har vi även
fått höra åtskilliga roliga historier. Vi har även bjudit in flera personer
under den här tiden som vi har intervjuat och spelat in.
Vår önskan är att även andra genom detta häfte skall
få ta del av vårt arbete.
Anna-Caisa Nilsson,
Klockars, Hedsta
Forsa sockens nordöstra del och Högs sockens sydliga del omfattar ett för våra bredd-grader ovanligt stort och sammanhängande stycke odlad jord utan avbrott av skog eller sjö. Österut sträcker sig den odlade jorden betydligt längre genom Hälsingtuna och i söder och väs-ter gör den avbrott för Kyrksjön och Kyrk-strömmen, samt för ”Bäckskogen”.
Vattendelaren går vid ”Mörkses”, nedan-för
Hedstabergets nordvästra sluttning.
I mycket gammal tid, omkring 2000 år f Kr, sträckte
sig ett sjösystem från Hudiksvalls-fjärden och upp mot Forsagränsen i
Frölland-Glimstaområdet. Då kunde man med båt ta sig vidare över en serie
småsjöar i riktning mot mellersta Forsa; den sista och största utbredde sig
över lågmarkerna i Hedsta och gick i en vid båge nedanför Berglocks by fram
till Bäck, där den utmynnade i Viklingen (Kyrksjön). Man måste beakta att flera
sjöar försvunnit genom utgrävning, i mer än ett fall redan i avlägsen tid.*
Uppdelningen i skeppslag och fjärdingar var mycket
gammal och avsedd i första hand för kustförsvaret, men den hade också praktisk
tillämpning på andra samhällsområden i sen tid, t ex vid val av nämndeman;
varje fjärding hade sin bestämda byggnadsskyldighet på prästbolet, vid
eldsvådor har klämtning skett på visst sätt för varje fjärding, etc.
Fjärdingarna var i sin tur uppdelade i tre
underavdelningar, som i Gustav Vasas skatte-längd kallas ”sköllar”. Dessa
bestod troligen av sex ursprungliga stamhemman, som gemen-samt skulle hålla två
roddare.
Med Vålsta by i norr börjar den Östra Fjärdingen, eller Hedsta-fjärdingen, som om-fattade de tretton byarna Vålsta (2), Rumsta (5), Norrviksta (2), Harv (1), Hedsta (6), Bäck (4), Berglock (1), Lund (2), Tövsäter (3), Skar-myra (3), Fränö (3) och Utnäs (3). Inom paren-tes anges det antal hemman som fanns på pros-ten Wetterstens tid, omkring 1750. I fråga om rotesindelning omfattar Östra fjärdingen rotar-na nummer 6-10.
Bönderna hade genom tiderna utökat sina ägor genom
att nyodla ett stycke mark här och där. Därigenom, och genom det då rådande
tegskiftet, kom de att få ägor om varandra, vilket blev mycket besvärligt vid
brukningen. Bönderna satte namn på sina nyodlingar, t ex ”Rönninga”
(Röjningen), ”Lyttja (Lyckan), ”Nylanna”, ”Långsmyra”, ”Rävmyra”, ”Gårs-kene”
(ungefär = moraset), ”Höjen” o s v.
Före laga skiftet omkring 1890 var gårdar-na i byn
sammanförda i klungor, vilket gjorde att det ofta var långt till de bortersta
ägorna. I rote nr 7, som består av byarna Hedsta, Harv och Norrviksta, blev
några gårdar utflyttade för att de skulle ligga på den mark som de hade
tilldelats i samband med skiftet. Det var ju inte möjligt att alla gårdar i en
större by kunde få sin jord centralt belägen.
Hedsta nr 1, ”Lannbonns” kallat, var en gång donerat
till kyrkan och lydde under präst-bolet. Den gården låg före laga skiftet
alldeles intill Hedsta nr 2 ”Norrgården”, men flyttades längre norrut. I Harv
fanns två hemman, men det ena måste flytta till Rumsta-området, där
Harvbönderna ägde mindre jordlotter, som nu sammanfördes till ett hemman.
Söder om Hedsta nr 3, ”Klockars”, låg nr 4,
”Kallins” kallat, som nu måste flytta åt syd-ost till den s k Högsvalen, där en
ny gård upp-fördes. Hedsta nr 5, ”Sörstuga”, fick jord runt gården utan några
större intrång.
Alla hemman fick sig också tilldelade ”uttäkter”,
mindre odlingar, kanske i skogen, vilka inte räckte till för att bilda ett helt
hem-man. Även skogen skiftades ut, såvitt möjligt inom socknens gränser, på
sådant sätt att alla fick ett par närbelägna skiften och ett par längre bort
belägna. Om hemmanet hade en fäbod, fick de även ett s k vallskifte, som lades
i direkt anslutning till fäboden eller i dess ome-delbara närhet.
* se Israel Jonzon. Kring Hälsingland och
dess gamla
folkland, ss 14, 17
* se Wettersten, Forssa och Högs ålder
och värde,
s 14.
Per Franck, Mon Hedsta
Forsa socken
Forsa socken är indelad i fjärdingar från
1700-talets början. Den östra fjärdingen, eller Hedstafjärdingen, som han
kanske heter från början, består av 13 byar, där Wålsta, Rumsta, Harv och
Hedsta tillhör de äldsta. Vi skall för-söka skildra hur man levde och brukade
sina gårdar förr i tiden (levde på djurhållning).
Från 1800-talets början till 1895 fanns i Hedsta 8
jordbruksfastigheter. Dessa skulle avsätta jord till knektar. I Hedsta var det
3 st. Hedsta N:o 2–5 hade en rote, N:o 145. Hedsta N:o 3-4-S3 hade rote N:o 21.
Hedsta N:o 6-S6-SS6, Vice Korpral Malm, hade ej
jord, utan var betald med pengar av ägare till nämnda fastigheter.
I Hedsta fanns 4 eller 5 torpställen, varav ett
utflyttat år 1895 till Rumsta genom köp från Hedsta N:o 5 och N:o 4. 15
fastigheter var utan jord, s k yttramesgårdar.
Vid de torp som arrenderades ut av bön-derna fick
torparna gå dagsverken hos mark-ägaren, troligen cirka tio per år. Om de måste
ha hästhjälp att sköta jorden så lånade de häst av bönderna och för detta fick
de göra 2 dags-verken för varje hästdag. När storskiftet börja-de 1895 så
friköptes dessa torp och blev evärd-ligt avsöndrade. Många yttramesgårdar låg
på ofri grund.
1850. Året hos bönderna var indelat i ’antian’
(andtider).
Om vi börjar i mars så skulle husbehovs-veden sågas,
klyvas och läggas upp för tork-ning. Allt arbete gjordes för hand på den tiden
Ur veden plockades alltid ut stör och roer som skulle vässas och barkas till
hässtolpar, snes-ämnen skulle göras i ordning för slått och skörd.
I maj började vårbruket. Då blev det bråda tider.
Dyngan skulle bres. Det harvades och såddes. Det brukade räcka till juni.
Då skulle man se över gärdesgårdarna (hagarna) och
andra stängsel. Korna skulle ut och lära sig vara ute efter vinterns
innestående, för att gå till boerne (fäboden). Det skulle ju boföras helst före
15 juni, så bostintan skulle hinna göra i ordning till midsommar.
Nu blev det ett litet andrum till nästa and-tid men
arbete fanns ändå. Det skulle hyvlas snesor, göras hässjegubbar och
reparations-arbeten på gården.
I juli började slåttern, som brukade pågå hela
augusti. Allt gjordes för hand, man slog med lieorv. Olsmäss skulle höstrågen
skäras.
Hade
man tur kunde man plöja och så ny råg där. Skörden av havre och korn pågick i
augusti till september.
I oktober blev det bakning av spisbröd i
4-5
dagar, liksom husbehovsslakt av grisar, en liten tjur, kalvar, får. På den
tiden saltades allt ner, en stor del skulle tas upp och torkas. Det skulle
göras grynkorv, blodkorv m m. Det skulle stöpas ljus och kokas dricka till jul.
I november brukade männen lägga ihop sin
husbehovsved och köra ut gödseln till jul. Mellan helgerna kördes veden hem.
Efter 1850.
Bönderna livnärde sig på jordbruken. De hade 2-3
hästar, 5-8 kor, får. grisar, getter och höns efter storleken på sina ägor.
Manfolken fick svara för utegöromålen, kvinnorna skötte fäxarbete, som bestod
av rengöring av fäxet (utgödsling, mokning) med hjälp av någon manlig,
utfodring, skötsel av ungdjur och gri-sar, mjölkning m m. Mjölken hälldes upp i
tråg (s k mjölktråg) som fick stå tills grädden stigit upp. Då kunde den flytas
bort och så småning-om blev bara skummjölken kvar (ränmjölken). Av grädden
gjordes smör (på den tiden i en kärna av trä), av ränmjölken gjordes ost, av
vasslan messmör. Dessa arbetsmoment fort-gick till i början av 1900-talet,
sedan i mindre omfattning, eftersom man började köra mjölk till Hudiksvall i
mindre krukor på 2-5 l per hushåll (man kallade det här för pytsåkning).
År 1914 började en ny tid för bönderna. Det anlades
ett andelsmejeri i Lund (Forsa), dit bönderna började köra sin mjölk. De fick
köpa smör, ost, skummjölk, kärnmjölk tillbaka.
Nu lämnar vi 1800-talet och börjar med 1900.
Linspinneriet flyttar till Lund i Forsa i en nyuppförd fabriksbyggnad. En ny
epok börjar i linets historia. Tekniken börjar sakta gå framåt och med
maskiners hjälp fick man lättare ar-betsmoment. Traktorn kom. 1910 byggdes
Hedsta skola. Elektriciteten kom omkring 1915. Ett tegelbruk byggdes i början
på 1920-talet. Det blev en hård tid med arbetslöshet ända till omkring 1937.
Man kunde köpa cyk-lar för 75-100 kronor, en körklar äldre bil 200:-
Den första gödselspridaren kom till Hed-sta 1918,
självbindaren lite senare.
Allmänna vägunderhållet övertogs av Vägförvaltningen
i början på 1920-talet. Ord-förande var Jonas Andersson, Hedsta. Vägmäs-taren
hette Emil Öhbom.
År 1990 fanns i Hedsta 5 hemman, varav 2 drevs av
ägarna. De andra var utarrenderade och 2 torp. Därjämte fanns 26 andra gårdar
och villor.
Erik Persson, Norrgårn,
Hedsta
Hur hade forntidens forsabor det?
Inlandsisen lämnade Hälsingland ca 7300 år f Kr. Det
tog ungefär 700 år innan det blev isfritt här. Större delen av landskapet låg
under vatten. Högsta kustlinjen låg 256-257 meter över den nuvarande havsytan.
Så småningom höjdes landet och ca 2000 år f Kr såg Forsa ut så här (se karta).
Nuförtiden kallar vi den tiden för Yngre stenåldern.
Klimatet var varmt och när isen drog sig undan kom
skogen tätt inpå. Av pollenunder-sökningar från myrar i Hälsingland har man
dragit den slutsatsen att först kom tall och björk, sedan hassel, alm och al.
Därpå lönn, lind, ask och senare gran, bok och avenbok. Granen började breda ut
sig på allvar ca 1500-1200 f Kr.
De första hälsingarna kom alltså till ett skogsland
där de kunde föda sig med trädens knoppar och gröna skott, sav, ätliga rötter,
örter, lavar, svamp, bär och frukter. Förråd kunde man lägga upp av ekollon,
hasselnötter, torkade rötter, lingon och hjortron. Tranbär och kråkbär kunde
plockas även under vintern.
Man levde naturligtvis även på jakt och fiske. Här
fanns älg, bäver, mård, orre, stor-lom, gädda, abborre. Vid kusten fanns säl,
sik och musslor.
Vi är tacksamma över att ha fått tillgång till Karin
Petterssons (Rogsta) och Aase Jungs (Hudiksvall) stora material om Yngre
stenål-dern. Vi har ställt samman byavis avritningar av stenföremål funna i
Forsa:
33 yxor
2 mejslar
2
borrverktyg
3 knivar
6 pil-,
dolk- och spjutspetsar
1
flintskrapa
2 T-formade stenredskap
49
Stenredskap från Hedsta 2 och Vålsta kal-las
T-formiga redskap och är gjorda av skiffer. Det finns ca 45 stycken kända
sådana från Norrland och ca 5 från Finland.
I ”Forssa och Högs ålder och värde” som skrevs av
prosten Wettersten (1691-1769) finns 8 stenföremål avritade. Nr 2, 6, 7 och 8
av dessa skänktes till Hälsinglands Museum av Forsa kyrka.
Kända
stenåldersboplatser finns i Kalv-haga, Söderäng, Klångsta, Kälkebo, Harv och
Hedsta.
/HM
före ett nummer är ’Hälsinglands Museum’.
SHM
är ’Statens Historiska Museum’.
Fornl
och ett nummer hänvisar till Riksanti-kvarieämbetets register över
fornminnes-inventeringen 1982.
Från
utgrävningarna i Trogsta kan vi gissa oss till hur gårdarna såg ut och hur
människorna levde vid tiden 100-600 e Kr. Därom finns ett kapitel i Hilding
Lindhs Forsabok.