Inledning ] Skatteboken för Hälsingland år 1542 ] Pelle Post ] Trossboden ] Soldat ] Amerikabrev ] Nöjen ] Bota folk ] Linodling ] [ På gårdsbesök ] så att den snabba utvecklingen haft menliga följder ] somrar på 1930-talet ] Gruvan ] Tidningsnotiser och annonser ]

 

Hemmanet Hedsta N:o 3

/Ett enskilt arbete i geografi utfört av Annie Littmarck som elev i Ring III3 under läsåret 1939-40/

Inledning

 

I vårt land har under de sista decennierna ett stort intresse för gammal kultur och gamla seder framträtt. Man har bildat hembygdsföre-ningar och upprättat hembygdsgårdar, släkt-gårdsdiplom ha utdelats o s v. Enskilda perso-ner ha efter råd och lägenhet skaffat gamla möbler eller efterbildningar av sådana och i bondgårdarna har man plockat fram många av de gamla föremål, som man förut trott vara utan värde. Även sockendräkterna användes ganska flitigt numera. De gamla sakerna ha alltså kommit till heders igen och de ha fört tanken på förfäderna, som man vet så litet om.

Men i många gamla bondgårdar finnas gårdsarkiv, där man kan få en utförlig historia om gården och dess folk, ibland ända från 1600-talet. Här och var ligger en mängd gamla, gulnade, ofta råttätna, till synes oläsliga papper i en liten kista på vinden eller ute i häbbret. På många håll ha de gått förlorade då barnen fått dem att leka med, eller då de stadiga arken bli-vit sönderklippta till spoltutor. På åtskilliga ställen har man ordnat sitt gårdsarkiv. Dessa papper äro av mycket större värde, än man tror vid första ögonkastet. Man finner köpebrev, tingshandlingar, bouppteckningar o d och kan genom dem se, hur länge gården gått i släkten, om hemmanet delats. hur gårdens värde änd-rats o s v.

Med hjälp av sådana gamla gårdspapper, kyrkböckerna och det, som gårdens husmor, fru Marta Larsson i Hedsta, har att berätta skall jag nu ge en liten historia om hemmanet Hed-sta N:o 3 i Forsa socken, Gävleborgs län.

 

Släkt- och gårdshistoria

 

Byn Hedsta är mycket gammal, vilket bl a gamla gravhögar och en stensättning i form av ett skepp tyda på. Enligt lektor A Vestlund, som undersökt ortsnamnen i Hälsingland och gjort en förteckning över de av honom kända sta-namnen, hette byn år 1320 Hedhistadhum och åren 1542-43 Hesta. Man vet inte, när röj-ning började göras på Hedsta N:o 3, men man har anledning att tro, att det var mycket tidigt, eftersom byn är så gammal.

Enligt 1543 års skattelängd från Hälsing-land fanns det fyra hemman i byn, men om ”Klockars” var ett av dem, har jag ej kunnat få reda på.

I födelse- och dopboken från 1694, vilken ännu förvaras i socknens kyrkliga arkiv, får man emellertid veta, att gården detta år inneha-des av Sara Wallenia, som sedan gifte sig med prästen Anders Netzelius och flyttade till Berg-sjö.

Gården köptes av bonden Erik Andersson, som dock ej länge behöll den utan redan 1705 sålde den till bonden och klockaren i försam-lingen, Lars Jonsson och hans hustru Kerstin Andersdotter, och från deras tid har gården gått i släkten i rätt nedstigande led.

Lagfartsbeviset är ännu bevarat och lyder:

”Jag undertecknadt Häradshöfdinge öfwer Hellsingelands Södre och Norre Contracter giör witterligt att tå iag laga ting höllt med all-mogen af Forssa Tingslag i Gästgifwaregården Wåhlsta åhr efter Christi börd Ett Tusende Siu-hundrade Sex den 19, 20, 21 Martii närwaran-de befallningsman Wälbede Johan Broman mednembden framwiste för Rätten beskiedelig Lars Jonsson i Hedstad ett kiöpebref emellan sig och dess Swåger Erl. och beskiedelig Erik Andersson, Söderäng, hwarutinnan Erik An-dersson i wittnens öfwervaro oplåter och för-sälier bemelte sin Swåger Lars Jonsson det Hemman 14 öre 2 pld i Skatt belägit i Forssa sockn och Hedsta by, han blifwit rätta ägare till, emot en Summa af Nyo Hundrade Fyra Daler 11 öre Koppmt hwilke Penningar Nyo Hundrade Fyra Daler 11 öre Erik Andersson tillstår till fulla nöye richtigt hafwa undfått och bekommit, hwaremot han bemelte Hemman af-händer sig och sinom arfwingar och det samma tillägnar mehrbete dess Swåger Lars Jonsson och dess rätta efterkommande arfwingar med huus och Jord, åker, Eng till mark Skoug och stiuhle, närby och fierran som det af ålder tillegat och häreffter ytterligare tilläggas kan, till Ewärderlig Egendomb.

Fördenskull som detta hemman varit på 3ne laga Ting upbudit nembl. 1sta gången den 12 october 1703 samt 2dre gången den 11 April 1704 och 3die gången den 5 December 1704 och allt sedan den tijden oklandrat lagståndit. Begiärer Erik Jonsson det måtte honom hä-radsfasta derå meddehlas alltså effter Lars Jonsson ähr rätta bördesman, dömde iag detta hemmans-Kiöp som behörigen uthan klander lagståndit lagl. att stånda och ej åter gånga wider dombrut som lag säger och dessa Ed-sworna Nembdemän sutto i Rätten

 

Ericch Ohlsson i Åkre

Johan Persson i Långbyn

Lars Jonsson i Sylltt

Per Swensson i Råmsta

Per Swensson i Måstad 

Per Nilsson i Tunsbyn

Peder Larsson i Fläsbro 

Erik Ohlsson i Wigstad

Erich Johnsson i Funstad

Erich Ohlsson i Sigstad

Lars Erichsson i Bergie 

Pär Ohlsson i Hambre

 

Actum ut supra

På Tingsrättens wägnar

PETRUS JANSONIUS”

/sigill/

 

Lars Jonssons namnteckning återfinnes även på ett papper i Berglocksarkivet, där han bevittnat en köpehandling och skrivit ”Lars Jonsson, klåkare i Fårsa”. Efter Lars Jonsson har gården fått sitt namn ”Klockars”, vilket än-nu användes. Lars Jonsson dog år 1729 och ef-terlämnade hustrun Kerstin och 12 barn. Änkan förestod gården till 1752, då sonen, kyrkvärden Lars Larsson. som var född 1717, övertog den. Lars Larsson gifte sig år 1744 med Karin Persdotter från ’Rolands i Hamre’. Från hans tid finnas flera papper av intresse.

En tingshandling från år 1752 visar, att syskonen ej varit alldeles ense beträffande övertagandet av gården. En av Lars Larssons bröder, Jon Larsson, hade instämt sin broder Lars till vårtinget i Rogsta år 1752, därför att den senare ej gick med på att dela hemmanet med Jon, såsom modern och denne önskade. Lars Larsson svarade inför rätten, att hemma-net ej skulle kunna tåla klyvning. Visserligen var skatten 14 öre 2 pgl, men hemmanet svara-de ej däremot, eftersom ”jorden icke allenast är svag uti åker och äng utan och ingen skog till timmer eller vedbrand”. Han framhåller, att ”klyvning är mera skadlig och till hemmanets och rätta åbors undergång”. Vidare hade Lars Larsson i mantalslängderna under 14 år stått skriven för bonde på hemmanet, som dock bru-kades av modern, och även under denna tid va-rit skriven som soldat för hemmansnumret men skaffat en karl i sitt ställe. Den äldste brodern, Anders Larsson, var även närvarande vid tinget och stod på moderns och Jons sida.

Rätten gjorde undersökning i saken och fick då veta, att alla fyra systrarna voro gifta och ”försedda” och alltså ej behövde försörjas på gården. Det årliga utsädet och antalet hus-djur talade för att klyvning skulle kunna äga rum. Nämnden och den närvarande allmogen svarade också, att hemmanet mycket väl kunde klyvas. Enligt 6 kap. 3 § Jordabalken meddela-de rätten det utslaget. att hemmanet fick kly-vas, så att bröderna kunde få bebo och bruka hälften var.

Någon klyvning kom dock ej till stånd, emedan Jon Larsson kort efter tinget gifte sig till ett hemman i Överby i Dalen, den västra delen av Forsa socken, och på detta sätt blev bonde.

År 1763 fick Lars Larsson lagfart på sitt hemman. På grund av papperets vackra ut-smyckning och ålderdomliga fraser, som delvis ännu användas, har jag ritat av den första si-dan (se sid 106). De följande sidorna har jag återgivit med moderniserad stavning.

 

….Sanna, närvarande Vice landsfiskalen vällagfarne Anders Hallström samt länsman-nen välaktade Johan Lundgren i Forssa och Hög, Lars Schyttner i Tuna och Idenor och Nils Söderberg i Rogstad och Ilsbo, företrädde kyrkoherden Hederlig och Betrodde Lars Lars-son och anhölt om mitt fastebrev på dess av-ledne faders klockarens Lars Jonssons med tingsskötning den 12 mars 1706 förvärvade bondehemman n:r 3 om 14 öres 2 penningars skatt i Hedsta som vid arvsskiftet efter fadern den 14 oktober 1751 är i hus och jord värdera-de till tolv hundrade daler kopparmynt, varef-ter Lars efter vällovl. Lagmans Rättens dom av den 2 juni 1753 med tvåhundrade daler samma mynt förlikt brodern Jon för den av häradsrät-ten den 8 februari 1752 tilldömda rättighet att besitja halva hemmanet, samt den 9 oktober 1762 och den 26 oktober 1763 i vittnens närva-ro undfått sin moders hustru Kjerstin Anders-dotters och samtel. syskons och svågrars, An-ders i Berglock, Jons i Överby, Olof Erikssons och hustru Annas i Trogsta, Jon Anderssons och hustru Kjerstins i Hedstad samt Mats Nils-sons i Harv på sina barns med avledne hustrun Karin Larsdotters vägnar quitto på deras arv och utlösen, och av deras övriga förmyndare, Anders Larsson i Berglock och Erik Olofsson i Trogstad samtyckta bifall till oklandrad lagfart, den Häradsrätten efter inhämtad förvissning av Jorde Boken om hemmanets skatterätt och uppgivna öretal Lars medgivit på Lagtima Tingen den 12 oktober 1762 samt den 25 april och den 31 oktober förledet år, utan att någon då eller sedermera under dess laga stånd derå  klander gjort.

Jag prövade alltså i förmågo av 1 och 4 Kap.J.Bl. skäligt att döma övriga bördemän undan, Kyrkovärden Lars Larsson, dess barn och arvingar, till evärderlig ägo, trygg besitt-ning, detta dess dels ärvda, dels i börd köpte, riktigt betalta, behörigen lagbundna och klan-derfritt lagståndna Skattehemman n:o 3 Fjorton öres två Penningland i Hedstad, Forssa socken, med hus och jord i By och Bodar, samt alla lä-genheter i våto och torro, när och fjärran, som med rätta därtill lyda eller vinnas kunna, att be-hålla och besitja och därmed handla och vandla sig till gagn och hugnad efter bästa förstånd och kunist hans och deras, som Sveriges Lag 10:Kap 8§ B.Bl. och flera stadgar skattebonde lova och tillstädja. Därföre ej någon dess laga fång hedanåt åtala … strax Tjugo mkr Silver-mynt för quald Häradshövdingedom i Lagbo-.


kene stadgat är. Faste och vittnen till tingssköt-ning denna, gilde och osvikelige äro de tolv, som nu hos mig i rätten sitta tingslagets ed-svorne nämndemän, hederl. och välförståndige

Jon Persson i Flatmo

Jon Jonsson I Hedsta

Erik Larsson i Fiskeby

Erik Persson i Blästad

Per Olofsson i Söder Rå

Månsa Larsson i Halstad

Olof Olofsson i Bergje

Nils Larsson i Klångsta

Erik Jonsson i Bergje

Elias Eriksson i Åkre

Jon Eriksson i Knöstad och

Nils Matsson i Nanstad

Till visso och rättelse i framtiden har jag detta öppna brev under egen hand utgivit samt med häradets och mitt vanliga insegel förvara låtitTid och ort före skrevne

               På Embetes vägnar

               SVANTE MYRIN

sigill                                     sigill

(bortfallet)

 

 

Lars Larsson och Karin Persdotter hade fyra barn, av vilka en dotter, Kerstin Larsdot-ter, sedan 1775 var gift med Jon Jonsson från Tövsätter. År 1777 sålde Lars Larsson gården till dottern och mågen för 77 riksdaler efter att ha gjort stort undantag. Kerstin Larsdotter dog ganska tidigt och Jon Jonsson  gifte om sig. Två döttrar, Kerstin och Karin ”Jonsdöttrar” fingo vid Lars Larssons död köpa hemmanet för 56 riksgäldsmynt vardera. Karin löste ut Kerstin, som var gift i Bäck, och fick så hela gården. Hon gifte sig år 1808 med Erik Pers-son från granngården, ”Västigåln”, Hedsta N:o 6, där de bodde och brukade båda hemmanen.

Från år 1831 finns en handling, genom vilken föräldrarna dela upp jorden och tillhö-rande lägenheter mellan 3 av sina 6 söner. So-nen Anders fick  hemmanet Hedsta N:o 6 och N:o 3 delades mellan sönerna Jonas och Per, vilka fingo vardera 7 öre i 1 penningland i skatt, Vardera hemmanslotten var åsatt ett pris av 1000 riksdaler banko, och sönerna hade dessutom vissa skyldigheter att uppfylla. Åt Per, som skulle bebo den nya obebyggda delen av hemmanet N:o 3, skulle en ny gård uppfö-ras. Föräldrarna skulle ha vissa mått livsmedel, ved och kläder. De yngre sönerna skulle av de äldre få jord och gårdar. Till dessa villkor, som ge upplysningar om dåtida bostäder m m, åter-kommer jag senare.

Den del av Hedsta N:o 3, som Per fick, den s k Nygården, har sedan hans tid ideligen bytt ägare, under det att Jonas andel förblivit kvar i släkten, Jonas Eriksson gifte sig första gången men Helena Johansdotter från Hamre och andra gången med Margta Larsdotter från Fränö. I första äktenskapet föddes sex döttrar och i det andra en dotter, Karin (f 1866), som övertog gården. Hon gifte sig med Lars Jons-son från Skarmyra. Dottern Marta (f 1894), gift med Nils Larsson från Näset, ärvde gården, som makarna bruka sedan 1936.

 

JORDEN

 

Som jag förut nämnt, vet man ej, när hem-manet först röjdes, men av köpebrevet av år 1708 (se ovan) framgår, att det då uppskattades  till 14 öresland och 2 penningland. När man räknade jorden i öresland, tog man blott ej hän-syn till arealen utan också till jordmånen. Man brukar för närvarande räkna med att 1 öresland i skatt motsvarar 4 tunnland god åkerjord för-utom skog. Enligt denna beräkning borde ”Klockars” jord på 1700-talet ha omfattat un-gefär 56 tunnland. Man kan med hjälp av bo-uppteckningarna få en uppfattning av hemma-nets storlek och bärkraft om man ser på antalet husdjur på gården.

Från år 1751 finnes en bouppteckning, där husdjuren räknas upp på följande sätt:

                                       Chreatur

En black häst 10 år gammal   150 daler

En vit häst 14 år gammal       120   

1 ko    Fromma                       40   

1 d:o   Tuggus                         40   

1 d:o    (oläsl.)                         36   

1 d:o   Sälta                            40   

1 d:o   (oläsl.)                          36  

1 d:o                                     40  

1 d:o   Blomstra                      40  

1 d:o   (oläsl.)                          40  

1 gammalt får                           3  

3 unga d:o                                 7.16

3 lamb                                  (oläsl.)

1 stort svin                              30  

1 gris                                        6  

 

Gården födde alltså på den tiden 2 hästar och 8 kor. Prosten Broman skrivet i sin Glysis-vallur: ”En ibland 100 bönder kan ega 2:ne dragare.” Därav kan man sluta, att gården hör-de till de större.

I samma bouppteckning finnes även skör-den av spannmål och hö avgiven och, eftersom bouppteckningen är upprättad i oktober, är vär-det nog ganska exakt. Spannmålskolumnen ly-der:

”Spannmål och lin

14 pund lin à 8 penningar

 6 ? linfrö

4½ tunnor råg à 24  

16           korn à 16 

          ärter

4             blandsäd à 15 penningar

 

Höet är angivet i en särskild kolumn, som upptar en detaljerad uppgift om höskörden från 15 olika täkter. Höets sammanlagda värde var 404 penningar. Bland namnen på de olika täk-terna märkas: Lundåkern, vilken var nuvarande torpet Lunden, Mon, nuvarande elevhemmet vid Forsa folkhögskola, Gorkorna, trakten om-kring Hedsta anhalt, fortfarande med samma namn. I den förut omtalade tingshandlingen från år 1752 får man veta, att vid gården då vinterföddes ”2.ne hästar och 14 boskapskrea-tur utom får och getter”, och att man då sådde ”4 tunnor i öppen åker, förutom det, som såd-des på svalarna”. En bouppteckning från år 1774 visar, att man då hade ungefär lika myc-ket boskap som 1752, Dessutom får man en uppgift om årsväxten, som efter vissa utbetal-ningar in natura utgjordes av 3 t. råg à 48 daler, 11½ t. korn à 42 daler, 3 t. blandsäd à 25 daler, 1½ t. ärter à 48 daler, 27 lispund lin à 15 daler samt 21 gillingar svalhö à 12 daler samt 33 gil-lingar ängshö à 8 daler. En gilling är ett rymd-mått för hö. Man talade t ex om en gilling skrinda, ½ gilling o s v motsvarande vissa pund hö. Ett lispund motsvara c:a 8½ kg. Lin-skörden tycks alltså vara relativt stor. Det är av särskilt intresse att taga närmare del av ovan-nämnda specifikation av höskörden, då utav den tydligt framgår, att jorden låg mycket spridd. Att så skulle bli fallet, förklaras därav att ägarna under tidernas lopp odlat upp mark, som de tyckte vara särskilt lättodlad. Från år 1774 finnes i gårdsarkivet ett protokoll, upp-rättat av nämndemännen Nils Larsson i Klång-sta och Nils Mattsson i Nansta, som besiktigat de nyodlingar som dåvarande ägaren, kyrkvär-den Lars Larsson, hade gjort på sitt hemman.

Protokollet har följande lydelse:

Den uppodling, som Lars Larsson N:o 3 i Hedsta har gjort vid sitt hemman som följer:

Nämligen i Sörlyckan 29 famnar långt och 21 famnar brett av mycken skogshuggning och dikning till sval, jordmån är mullblandad med lerbotten. I Norrlycka till sval, 31 famnar långt och 27 famnar brett av skog och stenbrott med dikning, jordmån är mjäla. I Pikänge av en här-skärpa till sval 21 famnar långt och 19 famnar brett med mycken skogshuggning, jordmån är mulljord. I Backen 33 famnar långt, 4 famnar brett till sval av en härbacke, jordmån är lätt-jord. I Tjärnänge till sval 15 famnar långt, 6 famnar brett av en skärpa, jordmån är mulljord. I Storänge till sval 38 famnar långt, 12 famnar brett av mycken skog, jordmån är lättjord och en del lerjord. I Gorkorna till sval 18 famnar långt, 15 famnar brett, av skog och tuvor, jord-mån är mäljord. I Tjärnänge till sval 43 famnar långt, 18 famnar brett, av mycken skog, jord-mån är lättjord. I Brumsänge till sval av en ”skjärpa” 26 famnar långt och 15 famnar brett, i samma äng 15 famnar långt och 5 famnar brett, i samma äng  till sval av en ….. 22 famnar långt och 10 famnar brett, jordmån är mulljord.

Norr i Backen till sval av en härskärpa 53 famnar långt och 23 famnar brett, jordmån är lättjord. Alla dessa ställen äro genom gammal äng och uppmätt i grannarnas närvaro. Som skedde den 12 sept. 1774

               Nils Larsson i Klångsta

               Nils Mattsson i Nansta.

 

Denna handling framlades sedan vid tinget och odlingarna antecknades i rättens protokoll såsom tillhörande hemmanets odlade jord. Då Hattarnas politik gick ut på att gynna jordbruket så mycket som möjligt, vilket säkert var nödvändigt efter de hårda tiderna i början av 1700.talet, erhöll ägaren rätt att till vidare ”njuta de beskrevne uppodlingarna utan till-ökning i räntan”, d v s utan ökning av skatte-talet.

En förbättring med avseende på jordens fördelning skedde genom storskiftet. Detta ha-de påbjudits år 1757 men nådde Forsa först år 1788, såsom framgår av den kopia, som jag gjort såsom bilaga till uppsatsen av ”Charta över inägodelningen uti byarna Harf och Hed-sta uti Forssa Sockn, N.Helsingland och Gefle-borgs län; författad åren 1788 och 1789 af Jo-han Ström.” Av denna karta och de handlingar, som höra till densamma framgår, att hemma-net, som på kartan betecknas med litt.bg, fått sin inägojord förlagd till ett betydligt mindre antal ställen, nämligen 8 platser, I samband härmed vill jag nämna, att de olika färgerna betecknar åker, äng och sval. En avsevärd ägo-splittring fanns emellertid ännu kvar och olä-genheterna härav bortföllo först, då det s k ’la-ga skiftet’ påbjöds genom en skiftesstadga 1827, vilken med några ändringar förnyades 1866. Förordningen om det s k ’enskiftet’ av år 1807 berörde aldrig Norrland eller Finland. Laga skiftet för Hedsta by genomfördes först under åren 1894-1901. Även av denna karta bilägger jag en kopia (Bilaga 2). Här är hem-manets jord betecknat med litt. C och inägo-jorden är förlagd till endast två ställen, nämli-gen ett större gårdsskifte och en äga i den s k Långsmyran c:a 2 km öster om gården.

Mellan storskiftet och laga skiftet skedde den förut omtalade delningen av hemmanet, varigenom skattetalet gick ner till 7 öres 1 pgl från 14 öres 2 pgl.

Ehuru det är svårt att göra sig en uppfatt-ning av gårdens värde på grund av de olika myntsorterna och svårigheterna att bedöma undantagens värden, vill jag anföra de priser, som gården betingat vid försäljning under de sista 200 åren:

 

Årtal       Belopp            Myntsort

1706            900             daler kopparmynt

1751          1200                         

1774          1400                         

1804            111             riksgäldsmynt

1831          2000             riksdaler banco

1887          8000             kronor

1933        38000                 

 

 

GÅRDENS BYGGNADER

För att man ska få en något sånär fullstän-dig bild av livet på gården, bör man också veta, hur folket bodde. Planen (följande sida) över gårdsbebyggelsen visar de olika byggnaderna inbördes läge före den stora ombyggnaden om-kring 1910. Såsom det framgår av denna skiss, fanns det på tomten ej mindre än 8 olika större och mindre hus.

”Harrstugan” användes vid högtidliga till-fällen, t ex vid bröllop, begravningar och hus-förhör.

”Bryggstugan” var den mest centrala de-len av gården. Den motsvarade nutidens kök men var dessutom sovrum. Där fanns den öpp-na spisen och ett ganska stort antal sovplatser och där utfördes nästan allt inomhusarbete. På ena sidan om detta rum lågo två kamrar, vilka oeldade användes såsom sovrum. Och på den andra fanns en svale, från vilken man kom  till fähuset. Golven i boningsrummen voro från 1880-talet, då Lars Jonsson kom till hemmanet, på ett undantag när utan trossbottenfyllning.

”Fähuset” innehöll två båsrader. Foder-bord eller krubbor saknades. Djuren stodo vän-da mot väggen och fodermedlen kastades in i båsen från den stora mittgången. I ena hörnet fanns eldstad med murpanna och öppen spis. Vattnet från brunnen leddes in genom väggen med en träränna. Gödseln avlägsnades genom gödselrännorna och gluggarna till den nedanför liggande gödselgropen.

Får- och svinhuset var beläget delvis un-der logen och försett med snedtak.

I samband med stallet fanns ett större lider, som beredde plats för selar, mindre åk-don och hösläde, vilken användes både som-mar och vinter.

Häbbren förlades alltid något avsides på grund av eldfaran och utgjorde upplagsplats för tröskad spannmål, mjöl, tunnbröd, torkat och saltat kött, korv m m.

För att ge en föreställning om byggna-dernas ungefärliga utseende har jag bifogat några fotografier från Forsa forngård i Fränö. Den sista bilden är tagen hos ”Klockars”, där de gamla häbbrena äro de enda gamla byggna-der, som finns kvar oförändrade.

Angående själva byggnaderna finns i gårdsarkivet ett par handlingar, som lämna in-tressanta upplysningar. Ett papper från 1779 är ett utdrag ur ett protokoll från tinget. Gårdens dåvarande ägare hade gjort ansökan om att få uppsätta en ny sätesbyggning i stället för den gamla, som led av stora brister. Häradsrätten biföll ansökningen. Dessutom tillägges:

”Vid timring och murning iakttages, hvad den av Kongl.Majts för orten den 8 Aug. 1758 nådigast fastställda byordningen uti 29, 31 §§ föreskriver. Äfvenledes att ej bark, runda eller rötvuxna träd till dess täckande nyttjas. Med det vite 7§ i 1777 års landstingsbeslut innehål-ler.” I ett förut omnämnt köpebrev från 1831, som handlar om hemmanets delning är före-skrivet, att åt den av sönerna, som fick den nya delen av hemmanet, den andre skulle ”uppföra och med yttre tak förse Brygghus med 2ne kam-mare, mindre Bryggstuga, Svale och Fähus samt i Brygghuset uppsätta vanlig Mur äfven-som å tjänligt ställe vid gården gräva och fär-diggöra brunn.”

Enligt samma handling sörjde föräldrarna för de 3 yngre barnen därigenom att de före-skrevo, att de äldre sönerna åt var och en av dem skulle upplåta jord samt ”uppföra och färdiggöra en Byggning av 8 knutar, 16½ alnar lång, 8 alnar bred invändigt samt 4½ alnar hög från Stenfoten till väggbandet”. Man menade då en s k parstuga bestående av ett större rum till vänster om förstugan, en kammare mitt fram och ett större rum till höger. De 8 knutar-na markeras på vidstående figur:

 

 

JORDBRUKET

Vad själva jordbruket beträffar , kan man få en uppfattning därom genom bouppteck-ningarna. Spannmålens sammanlagda värde är  genomgående större än höskördens, under det att proportionerna nu äro annorlunda. Vallarna buro nog jämfört med nutida förhållanden rätt litet gräs per ytenhet. Höfrö användes icke un-der 1700-talet, utan man nöjde sig med att spri-da ”hösalla”, d v s det avfall, som man kunde samla ihop på golvet, när ladorna tömts. Röd-klöver odlades icke förrän i mitten av 1800-talet. Anmärkningsvärt är också, att i boupp-teckningen av år 1744 ingen potatis finnes upptagen. Däremot finns på storskifteskartan av år 1789 en täkt, som kallas ”Peronslandet”.

Att döma av bouppteckningarnas listor över redskap måste dessa ha varit få och enkla. Man plöjde, ”ålade”(d v s körde årder, vilket redskap här stavas ”ålder”) samt harvade.

Plogarna voro byggda av trä och skodda i billen med järn. Vid plöjningen hade man också rist för att lösgöra plogtiltan. Av övriga redskap vill jag nämna en ”Järnskyffel”, som finns upptagen i 1774 års bouppteckning men icke i 1751 års. Redskapen tillverkades säker-ligen vid gården, mest av trä, men fyllde för-modligen ganska väl sitt ändamål. Så t ex har långt in på 1900-talet gamla träplogar använts på myrjord, särskilt på fäbodvallarna. Beträf-fande vinterkörboningen anmärkes i boupp-teckningarna från 1700-talet särskilt, då ved-kälkarna äro skodda.

På skogsmarken, som icke ingick i skif-tena, anordnades svedjeland. Veckan efter midsommar brukade man fälla träden, som delvis tillvaratogos. Följande vår brändes området, jorden hackades upp med ”sothars-kor”, d v s ett slags krattor av smala ungtallar, på vilka de övre grenarna kvarlämnats till 5-10 cm längd. ”Sothagar” upplades omkring sved-jelandet och mot höstsidan såddes råg, som föl-jande år skars med handskära. Svedjelanden erhöllo sina särskilda namn. Till ”Klockars” hörde t ex ”Brådska” och ”Klympa” i Kexbo, där gården har sin fäbodvall sedan mitten av 1800-talet, då skogen skiftades. Före denna tid hade hemmanet sitt fäbodställe i Hästås, där ännu några Hedsta-hemman ha fäbodar.

Vid jordbruket användes även den kvinn-liga arbetskraften i stor utsträckning. På kvin-nornas lott föll att taga upp säd, räfsa hö (inga hästräfsor förekommo), plocka potatis, skörda humle och riva lin.

 

HUSHÅLLSARBETET

Under det att matlagning och diskning nu för tiden taga mycket tid i anspråk voro de förr ganska lindriga och lätt undanstökade sysslor. Maten var ganska enkel och enformig och hy-gienen var ju ej på långt när så utvecklad som nu. Man åt ofta ur samma fat, var och en med sin träsked, som han sedan torkade av och hängde upp. I bouppteckningen från 1751 finns inga tallrikar, varken av trä eller porslin, upp-tagna och inte heller några knivar eller gafflar. Förmodligen hade man ändå trätallrikar och träkarotter. Sådana finnas ännu kvar i gården och dessutom ett stort antal mjölkflaskor och brännvinskaggar av trä. I bouppteckningen från 1754 finnas upptagna porslinssaker enligt föl-jande lista:

  2 fat               4 daler kopparmynt

  1 mindre         1 daler        

  1 krus             4 daler        

  1 skål             2 daler        

36 tallrikar      18 daler        

 

Tenntallrikar och tennfat funnos redan 1751, och 1754 fanns förutom tenn även silver-skålar och silverbägare. Dessa användes vid bröllop och begravningar att lägga upp maten på. Prästen och andra högt uppsatta personer fingo också äta med silversked, medan de and-ra fingo använda trä. I mitten av 1800-talet började glaserade lerfat att komma i bruk. Ett av dem som finns kvar har den gamla Hamre-stämpeln (Hamre, en by i socknen med eget gammalt krukmakeri, nu sedan många år ned-lagt). Om de olika maträtternas tillagning finns ingenting antecknat och recept från Forsa fin-nas ej heller upptagna i Nils Keylands ’Svensk allmogekost’. Fru Marta Larsson har dock hört mycket berättas om livet på gården av sin mor-mor och hon har bl a några recept i minnet. Mest åt man pannkaka, välling, ärtsoppa, kött-soppa, pölsa och strömming samt lutfisk vid jul, påsk och Mickelmäss. På söndagarna bru-kade en av husets kvinnor stanna hemma från kyrkan och koka en stor gryta köttsoppa, som skulle räcka i tre dagar. I slutet av veckan åt man strömming och välling. En vanlig rätt var strömmingssoppa, som tillagades så att potatis-skivor och bitar av strömming kokas med korngryn i vatten. Mjölk och mjöl tillsättas och rätten kryddas med gräslök. På lördagskvällen åt man potatisgröt med fläsk. Det som blev kvar stektes upp till söndagsfrukost. Potatisgröt tillagades på följande sätt. Potatis kokades och stampades sönder. Mjölk tillsattes så att det blev en tunn välling som avreddes med korn-mjöl och kokades tills det hela blev tjockt. På helgdagsaftnar serverades risgrynsgröt. En an-nan vanlig rätt var s k ystning, d v s välling som kokades av rå mjölk och vanlig mjölk tills mjölken koagulerade och vällingen blev gry-nig.

När korna var på fäboden hade man sär-skilda rätter, som tillagades utan färsk mjölk. En sådan rätt var survälling, som tillagades av den grädde som man tagit undan innan korna drog till vallen. Grädden späddes med vatten. Risgryn och råa potatisskivor tillsattes och det hela fick koka, tills det blev simmigt. Mycket viktigt under sommaren var ’tjockmjölken’ d v s tätmjölken. Den sattes tidigt i stora kop-parbårar. En  regel var att tjockmjölken skulle sättas medan isen låg på sjön.

Till de dagliga sysslorna hörde tillvara-tagandet av mjölken. Den slogs upp i trätråg, av vilka gården enligt bouppteckningarna på 1700-talet ägde 2 dussin. Man skummade mjölken genom att hålla en visp för kanten av trätråget och hälla ur mjölken. På 1800-talet ersattes dessa med bleckkärl och år 1904 an-skaffades den första separatorn. Hemma på gården gjorde man endast smör, men på fäbod-vallen både smör, ost och messmör. Tidigast användes träkärnor, s k  stötkärnor, sedan hade man cylindriska kärnor av bleck av samma typ och slutligen en mekanisk Glob-kärna med ut-växling. Numera har smörtillverkningen på gården upphört och man hämtar sitt smör från andelsmejeriet.

Hösten var för kvinnorna en särdeles bråd tid. Då hade man att tänka på den stora slakten, ljusstöpning, storbak, brygd, brännvinsbrän-ning, potatismjölsframställning, förutom de lö-pande sysslorna för dagen.

Slakten ägde rum i oktober. Det var årets enda stora slakt och man kan förstå, att det måste vara stora kvantiteter kött, som behand-lades för att fylla årsbehovet. I regel tog man vara på ett nöt, två årsgamla grisar och 8-10 får (i början av 1860-talet). Redan vid 4-tiden                                               på slaktdagarnas morgon var det liv och rörelse på gården. Man tände i alla eldstäder och satte på stora grytor att koka. All ränta kokades på en dag och gjordes till pölsa och stångkorv, som hängdes upp på långa stänger i häbbret, där man också hängde blodkorv och blodpalt. Le-vern saltades. När den sedan skulle användas, vattlades den. Mest användes den till lever-korv, som tillredes så, att man hackar levern fint. Kornmjöl, korngryn och uppblött mess-smör tillsättes. Massan kokas i tygpåsar, som får tjänstgöra som korvskinn.

Stora mängder av kött saltades ner. Låren  av nötet torkades i bakugnen efter storbak. Får-låren hårdsaltades tills på våren, då de hängdes upp i häbbret. Man behövde minst 8 torkade fårlår, ty dessa voro förutom osten det enda so-vel man hade till smörgås under sommaren.

Efter slakten stöpte man ljus av talgen. Vekarna snoddes av linnetråd. För övrigt gick man tillväga på samma sätt som nu. Varje gård skulle lämna dubbelt så många ljus till kyrkan som man hade öresland. På dessa ljus nedlade man mer omsorg än på de övriga. Strax före jul hämtade sexmannen i varje rote ljusen och lämnade dem till kyrkan.

Under året hade man två storbak, ett i ok-tober i samband med slakten och ett i april. Ba-ket brukade taga tre dagar i anspråk. Man ba-kade då tunnbröd en dag och annat hårt bröd i två dagar.

Tunnbrödet veks enkelt och hängdes lik-som spisbrödet i taket på häbbret.

Efter skörden gjorde man malt i särskilda mälterier, som funnos i några byar. Från ”Klockars” gick man till Bäck, där det fanns ett, som stått kvar till helt nyligen. Mälterierna voro små hus, som voro försedda med eldstad och torkollor. Man eldade så att det blev riktigt varmt i huset, och fuktade kornet, som började gro i värmen. Just när grodden stack ut, börja-de man torka kornet på ollorna, som voro ställ-da på en plåt över elstadsmuren, och därefter maldes kornet till malt. I Bäck kallades mälte-riet ”Plåten” och namnet Plåtbacken på Bäck-vägen finns kvar, ehuru vägen lagts om. Varje gård hade sin humleodling, som vanligen låg utanför byn. ”Klockars” humlegård låg vid den s k Lappkällan i närheten av Långsmyra. Av malt och humle bryggde man i en särskild, stor drickstunna dricka till alla helger och till slåt-tern.

Vid tillverkningen av potatismjöl rev man potatis på kvarnar av trä, försedda med rivjärn. Den rivna massan arbetades och slammades upp i kallt vatten i ett stort kar. Mjölet samlade sig då på botten av karet. Vatten byttes flera gånger, för att mjölet skulle bli rent och vitt. Sist torkades, kavlades och siktades mjölet i fina skikt. Det grova, som blev kvar i sikten, blev potatisgryn.

Med lin, vävning och sömnad hade man arbete nästan hela året runt. Vid tillvaratagande av ullen hade man hjälp av dalkullor, som kommo varje år och kardade och spunno. Dal-

kullor. Dessa lärde också folket i trakten att sticka, en konst som inte är så gammal i Häl-singland.

Efter linskörden, som kallas rivning, skulle linet stråkas, d v s dragas genom en grov kam, så att fröhusen skulle falla bort. Därefter sänkte man ned linet i en tjärn eller sjö, där byn hade sitt gemensamma linsänke och lät det ligga några veckor för rötning. Genom denna löstes bindämnet mellan fibrerna och det innanför liggande vedämnet i stammen upp. Linet hängdes nu upp till torkning på gärdes-gårdarna, fortfarande bundet i små kärvar. Därefter bröts och skäktades linet i ett skak-verk vid Kyrkströmmen. Ett sådant skakverk innehöll en vattendriven träklubba, varmed sambandet mellan tåga och ved ytterligare förstördes. Genom skäktningen vid det stora skäkthjulet skildes det mesta av veden bort från tågan. Nästa process var klyftningen, som verkställdes för hand med s k klyft och avlägs-nade de sista resterna av veden. Sist följde häcklingen, först på grov och sedan på fin häckel, ett handredskap av trä försett med en klunga spetsiga järntenar, som finkammade linet och sorterade ifrån de korta fibrerna från de längre. Linet var nu färdigt att spinnas. Man spann garnet i tre olika grovlekar, ”grovto”, ”mellan-to” och fint lin. Det, som spanns till sytråd, skulle vara extra fint berett, så att trå-den blev jämn och stark. Allt arbete med för-beredelserna för spånaden måste vara klart i början av november, då man började spinna ”grovto”. Som skulle vara klart före jul. Den övriga spånaden borde vara klar i mars, då man började väva.

Först vävdes s k saluväv, d v s sådana vävar som, genom utsedda försäljare ur bön-dernas egna led, skulle försäljas vid de större marknaderna söderut. I mitten av 1800-talet var gårdens dåvarande ägare, Jonas Eriksson, uppköpare. På sina resor måste han vara för-sedd med ett av länsman utfärdat pass, som in-tygade förutom andra saker hans rättighet att sälja och hans vederhäftighet. Vid återkomsten skulle han återställa sitt pass till länsmannen. Jonas Erikssons liggare, som innehåller alla hans affärsanteckningar, finns ännu kvar. Som synes, var försäljningen av linvaror väl organi-serad. Saluväven utgjordes av segelduk, s k tältduk, buldan, väggväv, lärft och ”dubbla-väv”. Buldan var en säckliknande väv. Av väggväv gjordes två slag: en, som användes i stället för väggpapp såsom underlag för, och en tätare, som direkt kunde målas med limfärg. Hos ”Klockars” finns ännu i två rum gamla tapeter, som äro uppklistrade på väv. ”Dubblaväven ” var en smal väv, som träddes med två trådar i solv och fyra i rör.

När saluväven var färdig, tillgodogsåg man gårdens eget behov av tyg till sängkläder, linne och gångkläder. I slutet av maj skulle vävningen vara avslutad, för att man skulle kunna boföra på Svantedagen, den 10 juni.

Den, av gårdens kvinnor, som var utsedd till bopiga, hade en arbetsfylld sommar framför sig. Hon skulle ta vara på all mjölk, vakta kor-na för björn och medan hon vaktade, sy allt lin-ne, som man vävt för gårdens behov. Fru Lars-sons mormor har berättat, att hon en gång i sin ungdom i mitten av 1800-talet råkade ut för björn när hon vaktade. Hon lyckades dock räd-da både sig och sina kor. På fäbodvallen syd-des bl a de vackert rynkade och broderade skjortorna till Forsa-dräkten och huvor till örn-gott i näversöm, d v s  ett slags hålsöm, som syddes sedan man spänt upp linne på näver.

Vid behov vävde man av ullgarn de ran-diga Forsa-kjolarna och vadmal till männens vinterkläder. Nöthår spanns även och användes till färgglada hårtäcken i rosengång.

Karlarnas kläder syddes av sockenskräd-daren, som kom en gång om året och stannade någon tid. På samma sätt infann sig sockensko-makaren och lade sista handen vid det hembar-kade lädret samt gjorde skor åt allt gårdsfolket.

Varje del av året var sålunda upptagen av sitt speciella arbete, men man saknade inte hel-ler tillfälle till nöjen och förströelser. Man samlades till rockstugor och lekstugor, och utom kyrkoårets stora högtider firade man Mickelsmäss, då allt arbete med bärgningen skulle vara avslutat, och då tjänstefolket fick frimåndag. Vidare firade man bogäspe för ungdomen två gånger varje sommar: ”lillmid-sommar” 2 veckor efter midsommar och ”ann-gångsmidsommar” 6 veckor därefter. De äldres påhälsning på vallen kallades ”kärringsöndag” och inföll första söndagen efter midsommar.

Denna sida av allmogens liv ligger emel-lertid utanför planen för denna uppsats.

 

Nog levde allmogen i gångna tider ett arbetsamt och strävsamt liv, men man kände säkerligen också lyckan av rotfästet och vid den egna torvan. Genom direkt, eget arbete fyllde man sina behov och kände starkt sitt beroende av andra. Jämför man jordbruket förr och nu, så finner man visserligen oerhörda förbättringar i fråga om redskap och arbetsmetoder, men också att den snabba utvecklingen haft menliga följder. Bonden är numer ej så självständig som förr. Jordbruket har helt enkelt blivit ett affärsföretag, beroende av en mängd yttre förhållanden, av vilka man förut inte hade någon känning.

Hemmanet utgjorde förr en liten värld för sig och säkerligen en trygg och lycklig värld.

 

/Annie Littmarck, f 1917, är dotter till Berta och Henry Littmarck. Fadern var lärare vid Forsa folkhögskola. Han var med om att starta Forssa Forngård och Hembygdsföreningen./

 

(Studiecirkeln har inte haft tillgång till de bilagor som det hänvisas till i artikeln)







 


 

På gårdsbesök

 

Jag står ute på gården i Klockars i Hedsta år 1990 – och tänker – hur såg det ut här i slu-tet på 1880-talet? Med hjälp av uppsatser som Annie Littmarck skrev åren 1939-40, och som min svärmor Marta Larsson berättade om för henne, samt gamla gårdspapper och kort, skall jag mana fram bilden.

Det fanns då 8 olika större och mindre hus, före den stora ombyggnaden omkring 1910.

Herrstuga användes vid högtidliga till-fällen som bröllop, begravning och husförhör.

Bryggstuga var där man var mest och motsvarade nutidens kök, men det var även sovrum. Det fanns en öppen spis och ganska många sovplatser och man utförde där nästan allt inomhusarbete. Det låg två kamrar på ena sidan om bryggstugan och de användes såsom sovrum. Det fanns en svale på den andra sidan och därifrån kom man till fähuset. När Lars Jonsson, ”Klockar Lars” – morfar till Jonas Nilsson – kom till hemmanet på 1880-talet, var golven i boningshuset utan trossbottenfyllning, med undantag av ett ställe. ”Fäxet”, ladugår-

den, innehöll två båsrader men foderbord eller

krubbor saknades. Man hade djuren vända mot

 

 

 

 

 

 

 

väggen, så fodermedlen fick man kasta in i bå-sen från den stora mittgången. Eldstaden i la-

gårn stod i ett hörn med murpanna och öppen-

spis. Vatten hade man till lagårn som leddes från brunnen in genom väggen med en trä-ränna. Gödseln skrapades ner i gödselrännorna, tröfallet, och ut genom gluggarna, vinnöga, till den nedanför liggande gödselgropen, dyngstan. Får- och svinhuset var beläget delvis under lo-gen och försett med snedtak. Bredvid stallet fanns ett större lider där det fanns plats för se-lar, mindre åkdon och hösläde, och den använ-des både sommar och vinter.

Häbbrena användes som förråd för trös-kad spannmål, mjöl, tunnbröd, torkat och saltat kött m m. Därför placerades de en bit från de andra byggnaderna på grund av brandfaran.

Där päronträden står efter vägen låg en byggnad och där har det varit affär omkring 1897. Handlaren hette Anders Frisk. Det har även funnits bakstuga och bastubyggning här. År 1900 kan man se att det var staket omkring gården, samt sju äppelträd och några bärbus-kar. Äpplena kanske var Hampus, Gyllenkrok, Astrakan och Sävstaholm, alla fina sommar-frukter, Schlamosker, surt fint mosäpple, och fin vinterfrukt som Åkerö och Signe Tillisch.

 

 

Anna-Caisa Nilsson, Klockars, Hedsta