Inledning ] Skatteboken för Hälsingland år 1542 ] Pelle Post ] Trossboden ] Soldat ] Amerikabrev ] Nöjen ] Bota folk ] Linodling ] På gårdsbesök ] så att den snabba utvecklingen haft menliga följder ] [ somrar på 1930-talet ] Gruvan ] Tidningsnotiser och annonser ]

 


USA-besök

 

Under hösten 1973 gjorde Hudiksvalls folkdanslag en turné genom Mellanvästern i USA. Detta skedde genom kontakter som Sture Ureland förmedlade till släktingar och vänner på olika ställen i staterna Illinois, Kansas och Texas. Bl a besöktes svensk-orterna Bishop Hill och Lindsborg. Stures syster, Ulla Franck, följde med folkdanslaget liksom några spel-män. I början på juli 1974 gjorde ett folkdans-lag från Lindsborg i Kansas ett motsvarande besök i Hälsingland, och värdar var huvudsak-ligen medlemmar i Hudiksvalls folkdanslag. De medverkande var mestadels tonåringar som var elever vid Bethany College i Lindsborg.   Många av dem hade föräldrar med på resan

och ledare var Einar och Elisabeth Jaderborg. Flera av de äldre kunde tala svenska. De yngre kunde åtminstone sjunga ”Tryggare kan ingen vare” på god svenska, vilket de också gjorde i salen på Mon.

Som ett av inslagen under Hälsingeturnén fick de nämligen besöka Francks

på Mon. Där fick de smaka på strömming (sotare!) och potatis och lite annat smått och gott, t ex köttbullar. Några spelmän hade bådats upp och det var liv och rörelse på gården. Tyvärr regnade det, så den planerade uteserveringen fick flyttas in.

En av deltagarna, Debbie Bengtsson, kom året efter till Forsa och gick på folkhögskolans textillinje


Soldater i Hedsta

 

     Det ålades varje hemman i byarna att hålla jord, vedbrand och virke till byggnader, men arbetet fick de utföra själva. Häst för körslor

fick de låna av bönder mot dagsverken. Det brukade vara 2 dagar för en hästdag.

Soldaternas jord föll tillbaka på bönderna när deras tjänstgöring upphörde, en del fri-köpte jorden. I Hedsta var soldater, eller

knektar som de kallades:

Hedsta No 1: Anders Persson Ahl, torparson från Östanå i Ilsbo, från 1890 till 1920

Hedsta No2:1 och Hedsta No 5: Johan Mörk, 1858-1911, Född i Rengsjö

Hedsta No 3 och sub 3: Erik Olofsson Palm, 1839-1924, Soldat 1860-1924, därefter sonen

Anders Palm 1867-1942, korpral och bygg-mästare

Hedsta No 4 och No 3: Erik Nilsson till 1693.

Daniel Storm 1760-1825, son till soldat Johan Fyhr i Lund. Deltog i 1788-1790 års krig mot Ryssland. Till Norge 1808.

Hedsta No 6 sub 6: korpral Malm till 1896.

Jöns Eriksson, f 1680, soldat och bonde på Hedsta No 4 mellan 1695 och 1710.

Per Johansson Bergman 1694-1732

.Zackarias Andersson Dragman 1712-1755 från Köping, ryttare vid livregementet, bosatt i Hedsta. Nils Andersson Tiger 1726-1758.

Anders Jonsson Skytt 1728-1806, son till bonden Johan Ersson i Hedsta No 2.

Jonas Skräck f 1753, son till soldat Jonas Jernberg i Bäck, död 1789 i Finska kriget.

Olof Fast 1768-1843, son till Anders Jansson Skytt i Hedsta, soldat i Hedsta 1789-1811.

Erik Wannberg 1816-1892, son till färjekarl Petter Wannberg, Färjebacken, Söderala, trumslagare i Hedsta.

Johan Lindberg, regementsblåsare i Hedsta.

 

 

Soldater i Norrviksta:

Erik Björk 1746-1769, son till soldat Jöns Bergman i Klångsta.

Jonas Elf 1758-1834, son till soldat Olof Kongsman i Mickje, soldat och klarinett-blåsare.

Anders Falck 1770-11847, son till torparen Anders Andersson i Almunge, Stockholm.

Olof Asp 1813-1874, son till soldat Olof From i Töfsäter.

Per Palm 1795-1880, son till soldat Erik Fors i Klångsta. Soldat i Rumsta och Norrviksta.

Erik Persson, Hedsta

 

 

 

Käxbovallen

 

Käxbovallen är en av de yngsta vallarna i Forsa socken. Den anlades 1739 och hette ock-så Nyvallen fram till omkring 1860, och lär ha varit den vall som haft den största uppodlade arealen (ca 14,25 ha). Den skall ha fått sitt namn av att omfattande och långvariga stri-digheter förekom på 1700-talet (man käxa-de=tvistade om den) då man skulle definitivt bestämma de olika hemmanens ägor inom vall-området. Namnet Käxbo tillkom i samband med att den nuvarande Nyvallen grundades och ett nytt namn alltså behövdes. Den skall som mest ha haft 14 ägare (omkring 1880).

Man boförde i början på juni, efter vår-bruket. Först var korna ute hemma några da-gar. Från Norrgården i Hedsta gick man över Strömbron – Medvik – Trogsta-skolan – ner vid Sundfors – över bron till Sjösjö – genom Ofärne – Käxbo. Det anställdes en bopiga som skulle se till djuren, göra smör, ost, koka mess-smör, göra långmjölk och på ledig tid sticka strumpor. Genom vallen gick en fägata, som fäjsen låg i nära anslutning till. När djuren kom till valen fick de gå och beta kring vallen en el-ler två dagar för att göra sig hemmastadda. Då träffades bopigorna för att prata om turord-ningen när korna skulle släppas på betet i sko-gen. De hade en bestämd tid på morgonen som de skulle lösa djuren.

Man gick med korna åt olika håll olika da-gar, det kallades ’gässler’. I Käxbo hade man

 

 

 

 

 

Hembysvägen, Kullarne (ovanför Vikstastu-gan), Blacksåsvägen och Fari (upp genom Snettarne). Ibland brukade man gåt ända till Svartsjön. Då var man borta över natten (det var när det var svamptid). Så fortsatte som-maren med dessa rutiner, sköta djuren, ysta ost, kärna smör och annat pyssel. Om kvällarna gick man till någon stuga för att få en prat-stund. Då var det stickning eller att sy på nå-gon duk.

De hemman som har andel i vallen är, från Hedsta fem st: 3:3 (Klockars), 6:5 (Väs-tergården), 6:8 (Mon), 3:13 (Nygården), 2:1 (Norrgården); från Norrviksta ett: 1:1 (Skal-mans); från Fränö tre: 1:7, (Heds), 3:9; från Rumsta ett: 4:1 (Jon Matts); från Lund två: 1:28 (Höckens) och 9:1 (Jan-Jans). Av dessa har de understrukna fortfarande stugor kvar, dessutom finns tre nyare fritidsstugor på Käx-bovallen.

Nansta by hade och har fortfarande några åkrar utan stugor i den södra delen av vallom-rådet. Stugorna hade de i Blacksås.

Själva vallområdet utgörs av en fyrkant i närmast helt kvadratisk form om 600 x 600 m, således 160 har.

Utgående från varje hemmans andel inne på vallområdet ligger också ett skogsskifte och i närheten ofta ytterligare ett (vallskogen).

Avståndet  från byarna till Käxbo: Fränö 17 km, Hedsta 14 km, Lund 14 km, Norrviksta 13,5 km och Rumsta 16,5 km.

 

 

Per Franck, Hedsta


Textruta: Nedan:
Anna Larsson f. Nordell, gift med Olof Larsson, Fränö.

  

 


    


Forsa folkhögskola

 

 

1885 startade folkhögskolan i Bollnäs. Tanken på att förlägga en skola också till Norr-hälsingland framfördes vid sekelskiftet av kyr-koherde Lars Fredborg i Delsbo. Kyrkoherden i Ljusdal, B G Jonzon, hade varit föreståndare för Bollnäs folkhögskola och hans son Israel kom att bli Forsa folkhögskolas första rektor.

Våren 1908 bildades Norra Hälsinglands folkhögskoleförening, med uppgift att ekono-miskt stödja den blivande folkhögskolan. Ord-förande blev Gustaf Swärd.

Frågan var skolan skulle placeras hade länge diskuterats. Att det blev Forsa berodde bland annat på de fördelaktiga villkor som er-bjöds av kommunalstämman: det nybyggda skolhuset i Hedsta skulle fritt få användas me-dan ett nytt skolhus uppfördes för att överläm-

nas till folkhögskolan ’att af densamma fritt för framtiden ägas och brukas’.

Israel Jonzon var bara 23 år gammal då han fick föreståndartjänsten hösten 1908. 1910 togs det nya skolhuset i bruk, lika stort som det vid Bollnäs folkhögskola, med två klassrum samt en gymnastiksal, som tillsammans med det större klassrummet kunde användas som samlingssal. På vinden fanns en enrumslägen-het för vaktmästare eller städerska, i källaren vedbod och ett kök för eventuellt elevhushåll och skolkök. Belysningen var fotogenlampor,

 

 

 

vatten hämtades från en granngård och avlopp saknades. Man blev snart trångbodda och be-

hövde en tvättstuga, en tredje lärosal och vakt-

mästarbostad. Redan 1911 stod den nya bygg-naden under tak. Där placerades också  en en-

kel telefonväxel, vars skötsel ingick i vaktmäs-tarhustruns bestyr

Israel Jonzon blev därmed Forsas förste telefonstationsföreståndare, med från början tre abonnenter.

Skolan blev snart mötesplats för kulturella evenemang, bl a musikaftnar, samkväm, ama-törteater, folkdans, sista aprilfest…

Eleverna bodde till en början inackordera-de hos bönder i närheten av skolan, i den mån de inte bodde hemma. Senare bodde de också på Mon och Harv, innan det första elevhem-met, Västerbo kallat, byggdes 1945. Det andra elevhemmet, Österbo, tillkom 1956.Den nya rektorsbostaden vid infarten till skolområdet togs i anspråk 1955 och innehöll då två lägen-heter och en dubblett, medan matsalsbyggna-den stod klar 1959. Samtidigt revs ladugården på Mon och lämnade plats för två lärarbostäder 1959-60. Under de närmast följande åren byggdes de röda lärarvillorna längs södra sidan av Monvägen och gamla Mon revs 1964. I maj 1973 invigdes det nya handikappanpassade skolhuset och den gamla skolbyggnaden stod periodvis helt oanvänd fram till våren 1993, då ett ökande antal kurser och elever gjorde det ekonomiskt möjligt att renovera huset och åter ta det i besittning.

Torbjörn Nilsson, Harv


 

 

 

 

 

 

 

Skarmyra by

 

En mindre historik om Skarmyra by, som är belägen vid Långsjöns norra strand och vid 1800-talets början bestod av fem hemman: Wästeräng nr 1, Söms sub 1, Wästergården 2, Dunners sub2, Östergården nr 3.

Något år in på 1800-talet delades Wäster-gården mellan Söms och Dunners, varvid Söms gamla gård revs. Vid byaskiftet 1887 utflyttades Wästergården till södra delen av byn och fick då namnet Nygården. Större delen av Dunners och Nygårdens jord blev då belä-gen i Ybäck vid sjön Yarna. Wästeräng och Östergården fick då tillskiftat utjord på Storön i Långsjön. Vidare fanns i byn tre torp, Rösts, Nordells och Österänge. Av dessa var de två förstnämnda knekttorp, nu finns endast Rösts kvar, men är obebott. österänges gamla bygg-nader är nedrivna men där är uppfört ett nytt

bostadshus. Likaså fanns på 1800-talets början tre bostadshus, Borgs, Oppistuga och Per Jan-sas. Det sista är nedrivet men de andra har rus-tats upp och är numera moderna bostäder.

Det kan nog sägas att Skarmyra by med säkerhet är en av de byar som har upplevat de största förändringarna i Forsa socken på 1900-talet, beroende på att industrin i socknen utöka-des och byns centrala läge kom att nyttjas för dess ändamål, bostadsmark och annat som hör till ett industrisamhälle. Idag år 1990 finns i byn 96 bostadshus, 1 missionshus, 1 katolsk kyrka med församlingshus, 1 barndaghem, ålderdomshem, industrianläggning, idrottsan-läggning samt elljusspår för motion. Endast ett

Hemman, Västanäng, kan numera räknas som jord- och skogsbruk.

 

Erik Nilsson