Gustav Vasa började från år 1539 en ny
skatteläggning, beräknad efter mantal, där man tog hänsyn till storleken på
bondens jordinne-hav. Förut hade man skattat efter mantal, d v s varje
fullsutten bonde hade skattat lika, obero-ende av hur mycket jord han ägde.
I samband med skatteläggningen upprät-tades ett
jordregister.
Vid uppskattningen av jorden behövdes en måttenhet i
vilken varje bondes jord kunde uttryckas. Denna enhet växlar både till storlek
och benämning i olika delar av riket. I Ånger-manland räknade man i seland,
i Medelpad och Hälsingland i mål. Ett mål var så stort ”som ett spanne
landh effter Hälsinge spannenn”. Ett mål var alltså ett så stort jordstycke som
besåd-des med en spann säd. I skatteboken för 1542 får vi för Forsas tingslag
reda på namnen på våra byars bönder och storleken på gårdarna.
I Wolsta (Vålsta)
Hans 47½ mål
Per Staffansson 80½ mål
I Hesta (Hedsta)
Per Olsson 67 mål
Johan Olsson 47 mål
Per Olsson 77 mål
Greger Persson 66½ mål
I Harffs (Harv)
Lasse 38 mål
I Wikesta (Norrviksta)
Erik Brandsson 36½ mål
Olof Mikelsson 31 mål
I Skaremyra (Skarmyra)
Per Nilsson 56½ mål
Lars Larsson 36 mål
Erik Larsson 30 mål
Lagar och förordningar har i
alla tider reg-lerat livet för människor både i staden och på landet.
Hälsingelagen nedtecknades
på 1300-talet, senare än Upplandslagen. Den innehåller Kyrkobalken,
Konungabalken, Ärvdabalken, Manhelgdsbalken, Jordabalken, Köpmålbal-ken,
Byalagsbalken och Rättegångsbalken, alltså lagar för alla möjliga sidor av
livet.
Forsa hörde till Sundheds
prostadöme till-sammans med Delsbo, (Hälsing)Tuna, Norr-bo, Bergsjö, Harmånger,
Enånger, Gnarp och Rogsta.
Kyrkan fungerade som
nyhetsförmedlare. Nya förodningar och lagar lästes upp i kyrkan. Prästen var
även bonde och förmedlade nyhe-ter inom t ex jordbruket.
Här är några exempel från
Hälsingelagen.
Byalagsbalken säger att ”envar ska veta
sin lott”. Ägaren till en gård är alltså skyldig att veta var hans rätta
gränser går – det skulle finnas skiljemärken i gränserna. Vidare sägs att
grannarna ska bygga sina hus så ”att envar har dropprum på egen tomt” och envar
alltefter sin lott i byn skall deltaga i bygge av vägar och broar.
Om gärdesgårdarna sägs
”omkring åkrar och ängar skola gärdesgårdarna vara hållfasta och fullgoda sju
dygn före Botulvsmässa (17 juni). Laga gärdesgård kring åker skall vara en fot
mellan störarna ombunden med två band, så hög, att den når upp under armen på
en medel-stor man.” (Man stängde ju in åkrar och andra ägor man ville ha i fred
för boskapen förr i ti-den.)
”Går någon i annans skog med
hund och båge, skall han böta två örar.”
”Den skall hava björn och
varg och järv som fäller dem, de skola icke ha frid någon-städes.”
”Tvista män om åverkan
mellan byar, då skola minnesgoda män pröva råmärkena mel-lan dem.” ”Går någon i
annans skog, hugger timmer eller gärdsle eller vad åverkan han än gör i annans
skog, böte han åtta örar i envar av tre lotter” (till konungen, alle män och
måls-ägaren). ”Nu skall envar själv råda över sina fiskevatten. Färdas någon i
en annans vatten, där fisken brukar leka olovandes, skall han bö-ta åtta örar i
envar av tre lotter eller styrka med tolv mäns ed, att han icke gjort det.”
XV Om nyodlingar.
”Nu vill någon röja till
åker eller äng. In-gen må göra det på en annans mark utan äga-rens samtycke.
Vill någon taga upp mark för en gård å allmänning, då skall han göra det
bredvid den som har byggt där förut, så att han icke tager bort något för
honom. Han må taga skog så väl som mark för gård, lika bred skog som hans åker
och äng äro utmärkta; han må taga en stöttingmil långt åt båda hållen. Så lång
skall en stöttingmil vara: man må åka hemifrån före sol vid solståndstid mot
jul och hugga ett lass stör och komma åter vid middagstid. Det är laga intaga.
Vill han intaga till åker eller äng, då skall han röja till tre dösar och bygga
ett hus i fyra knutar, och han må gå kring inta-gan och sätta märken kring den
med två vittnen och det skall vara hans laga intaga. Tvista två om intaga, då
skall den hava vitsord, som byggde huset, med två vittnen och full ed.”
Senare fick vi en byordning
rotevis med en bystämma, där byåldermannen var ordför-ande. Närmast högre
’instans’ var sockenstäm-man, där kyrkoherden satt ordförande, och där man
fattade beslut rörande bl a skola, kyrka och fattigvård. Över denna fanns
häradshöv-dingen och tinget.
Tingslagens domböcker är en
viktig källa för våra kunskaper om byordningen. Där kan man påträffa avskrifter
av byordningar i form av bystämmoprotokoll.
Ordförande för bystämman var
ålderman-nen, på sina håll även kallad byuppsynings-man. Han kallade till
sammanträde genom en budkavle som gick ur hand i hand, antingen skriftligt
eller medelst en särskild klubba. I södra Sverige slog man på trumma eller
blåste i horn.
Viktiga ärenden i bystämman
rörde bo-skapskötseln, gemensamma egendomar, t ex skog och fiskevatten,
brandskydds- och fat-tigvårdsfrågor. Moraliska frågor behandlades också.
I stämman hade bara
jordägande bönder säte, inte obesuttna. Det var alltså en begränsad del av
bönderna som var lokalpolitiskt beslu-tande.
1742 kom en mönsterbyordning
för att göra reglerna fastare och mera likalydande i hela landet. Staten ville
få mer kontroll och inflytande.
Under Gustav Vasa infördes jordeböcker, där mantalet var grunden för skatt på jorden,
s k grundskatt.
I krigstider togs dessutom
ut tillfälliga skatter, för underhåll av soldater enligt indel-ningsverket (som
upplöstes i början av 1900-talet). Andra former av skatt var tiondet, som mest
erlades in natura, samt ’skjuts- och gäst-giveribesvären’. Vår nutida
permanenta prog-ressiva inkomst- och förmögenhetsskatt in-fördes 1910.
Landet var också indelat i
stift. Dessa var i sin tur indelade i prosterier eller kontrakt, vart och ett
med ett antal församlingar (= kyrk-socknar).
Vid sockenstämman
behandlades ur-sprungligen kyrkliga angelägenheter, från 1700-talets senare
hälft även sådana som rörde fattigvård, sockenmagasin, brandstodskassor och
sockenhantverkare.
Häradstinget hade länge hand
om både förvaltning och rättskipning, kommunika-tionsväsendet (postgång,
vägunderhåll, skjuts- och gästgivarväsendet), brandskydd, skallgång på rovdjur,
upptagande av svedjor och nybyg-gen. Sin funktion som dömande myndighet fick
tinget under 1700-talet.
Befolkningen var indelad i
rotar, som bestod av en eller flera gårdar. Soldatrotarna tillkom 1682, då
indelningsverket infördes.
Det fanns också fattigrotar,
husförhörs-rotar, brandskyddsrotar och postrotar, liksom de skjutskyldiga
uppdelades i rotar.
1757 års förordning om
storskifte var inte obligatoriskt, men måste genomföras om minst en av
byamännen så önskade.
1827 års laga skifte innebar
en upplösning av byarna och omkring 100 000 gårdar runt om i landet flyttades
ut. I Skarmyra genomfördes laga skifte 1880, i Harv och Hedsta 1900.
Byalag bestämde om nyodling, husbygg-nad, brunnsgrävning. Därutöver fanns både fä-bodlag, kvarnlag, såglag, grannlag, skogsarbe-tarlag och flottarlag.
Birgitta Nilsson Wassgren, Harv
Vid sekelskiftet var alla ägare av i mantal satt
jord (i praktiken alla hemman) skyldiga att underhålla länets vägar, både
vinter och som-mar. Vinterunderhållet gick så till att det bilda-des ett byalag
som tilldelades en viss sträcka väg att ploga. Hedsta-laget fick exempelvis sig
tilldelat sträckan banövergången i Hedsta, ge-nom ”Gårskerne” och Lund fram
till Kaked. Men för att ploga måste de ha en snöplog. Denna förfärdigade de
själva. Laget kallades samman någon gång på sommaren till ved-backen på en av
gårdarna, där stommen sam-manfogades av plank och bräder, som togs dit av
delägarna. Sedan detta var gjort, återstod smidet. Det fanns snickarbod och
smedja på varje gård, och jag vågar påstå att det överallt fanns folk som
behärskade dessa färdigheter, nämligen att snickra och smida.
När plogen väl var färdig forslades den till ena
änden av vägsträckan, där den restes och stöttades upp i väntan på första
snöovädret, då den tilldelade vägsträckan plogades fram och tillbaka.
Det fanns en s k ’snöklubba’ med lika många sidor
som det fanns medlemmar i plog-laget, d v s numren på byns hemman fanns
in-skurna på sidorna. Hade nr 1 klubban vid för-
sta
snövädret plogade den hemmansägaren
sträckan
och överlämnade klubban till nr 2
o s
v. Vid större oväder med drivsnö kallades samtliga mannar i laget ut att skotta
på utsatta ställen.
Hemmanen hade också skyldighet att un-derhålla
sommarvägarna. Hedsta by fick sina vägunderhållsskyldigheter förlagda till
kust-landsvägen vid Visvall. Varje hemman hade en sträcka på 80-100 meter att
skrapa och grusa. Vi hackade loss grus på Ölberget (Ulvberget) samt lastade det
i slädar och körde det på vin-terföre till Visvall. Där stjälpte vi av det på
vägrenen, där det fick ligga till våren och tills marken hade tinat upp.
Den sträcka man hade att sköta var mar-kerad med ett
slags vägmärke, som visade un-derhållsskyldigheten på vardera sidan om
det-samma med respektive hemmans nummer (se figur)
Alla dessa arbeten måste vara utförda före ett visst
datum på våren, då inspektion utför-des. Det var en vägnämnd med länsman i
spet-sen som inspekterade. Fanns det någon an-märkning, fick vederbörande lov
att reparera felaktigheterna.
För alla dessa arbeten utgick en ersättning på 35
kr. När bilarna på 20-talet började öka alltmer i antal, blev det gamla
väghållnings-systemet ohållbart och förstatligades.
Per Franck. Hedsta
Lars Nilsson, Wålsta