Inledning ] [ Skatteboken för Hälsingland år 1542 ] Pelle Post ] Trossboden ] Soldat ] Amerikabrev ] Nöjen ] Bota folk ] Linodling ] På gårdsbesök ] så att den snabba utvecklingen haft menliga följder ] somrar på 1930-talet ] Gruvan ] Tidningsnotiser och annonser ]


Skatteboken för Hälsingland år 1542

 

Gustav Vasa började från år 1539 en ny skatteläggning, beräknad efter mantal, där man tog hänsyn till storleken på bondens jordinne-hav. Förut hade man skattat efter mantal, d v s varje fullsutten bonde hade skattat lika, obero-ende av hur mycket jord han ägde.

I samband med skatteläggningen upprät-tades ett jordregister.

Vid uppskattningen av jorden behövdes en måttenhet i vilken varje bondes jord kunde uttryckas. Denna enhet växlar både till storlek och benämning i olika delar av riket. I Ånger-manland räknade man i seland, i Medelpad och Hälsingland i mål. Ett mål var så stort ”som ett spanne landh effter Hälsinge spannenn”. Ett mål var alltså ett så stort jordstycke som besåd-des med en spann säd. I skatteboken för 1542 får vi för Forsas tingslag reda på namnen på våra byars bönder och storleken på gårdarna.

 

I Wolsta (Vålsta)

Hans                      47½ mål

Per Staffansson     80½ mål

 

I Hesta (Hedsta)

Per Olsson            67 mål

Johan Olsson         47 mål

Per Olsson            77 mål

Greger Persson      66½ mål

 

I Harffs (Harv)

Lasse                    38 mål

 

I Wikesta (Norrviksta)

Erik Brandsson      36½ mål

Olof Mikelsson      31 mål

 

I Skaremyra (Skarmyra)

Per Nilsson            56½ mål

Lars Larsson         36 mål

Erik Larsson          30 mål

 

Lagar och förordningar har i alla tider reg-lerat livet för människor både i staden och på landet.

Hälsingelagen nedtecknades på 1300-talet, senare än Upplandslagen. Den innehåller Kyrkobalken, Konungabalken, Ärvdabalken, Manhelgdsbalken, Jordabalken, Köpmålbal-ken, Byalagsbalken och Rättegångsbalken, alltså lagar för alla möjliga sidor av livet.

Forsa hörde till Sundheds prostadöme till-sammans med Delsbo, (Hälsing)Tuna, Norr-bo, Bergsjö, Harmånger, Enånger, Gnarp och Rogsta.

Kyrkan fungerade som nyhetsförmedlare. Nya förodningar och lagar lästes upp i kyrkan. Prästen var även bonde och förmedlade nyhe-ter inom t ex jordbruket.

Här är några exempel från Hälsingelagen.

Byalagsbalken säger att ”envar ska veta sin lott”. Ägaren till en gård är alltså skyldig att veta var hans rätta gränser går – det skulle finnas skiljemärken i gränserna. Vidare sägs att grannarna ska bygga sina hus så ”att envar har dropprum på egen tomt” och envar alltefter sin lott i byn skall deltaga i bygge av vägar och broar.

Om gärdesgårdarna sägs ”omkring åkrar och ängar skola gärdesgårdarna vara hållfasta och fullgoda sju dygn före Botulvsmässa (17 juni). Laga gärdesgård kring åker skall vara en fot mellan störarna ombunden med två band, så hög, att den når upp under armen på en medel-stor man.” (Man stängde ju in åkrar och andra ägor man ville ha i fred för boskapen förr i ti-den.)

”Går någon i annans skog med hund och båge, skall han böta två örar.”

”Den skall hava björn och varg och järv som fäller dem, de skola icke ha frid någon-städes.”

”Tvista män om åverkan mellan byar, då skola minnesgoda män pröva råmärkena mel-lan dem.” ”Går någon i annans skog, hugger timmer eller gärdsle eller vad åverkan han än gör i annans skog, böte han åtta örar i envar av tre lotter” (till konungen, alle män och måls-ägaren). ”Nu skall envar själv råda över sina fiskevatten. Färdas någon i en annans vatten, där fisken brukar leka olovandes, skall han bö-ta åtta örar i envar av tre lotter eller styrka med tolv mäns ed, att han icke gjort det.”

 

XV Om nyodlingar.

”Nu vill någon röja till åker eller äng. In-gen må göra det på en annans mark utan äga-rens samtycke. Vill någon taga upp mark för en gård å allmänning, då skall han göra det bredvid den som har byggt där förut, så att han icke tager bort något för honom. Han må taga skog så väl som mark för gård, lika bred skog som hans åker och äng äro utmärkta; han må taga en stöttingmil långt åt båda hållen. Så lång skall en stöttingmil vara: man må åka hemifrån före sol vid solståndstid mot jul och hugga ett lass stör och komma åter vid middagstid. Det är laga intaga. Vill han intaga till åker eller äng, då skall han röja till tre dösar och bygga ett hus i fyra knutar, och han må gå kring inta-gan och sätta märken kring den med två vittnen och det skall vara hans laga intaga. Tvista två om intaga, då skall den hava vitsord, som byggde huset, med två vittnen och full ed.”

 

Senare fick vi en byordning rotevis med en bystämma, där byåldermannen var ordför-ande. Närmast högre ’instans’ var sockenstäm-man, där kyrkoherden satt ordförande, och där man fattade beslut rörande bl a skola, kyrka och fattigvård. Över denna fanns häradshöv-dingen och tinget.

Tingslagens domböcker är en viktig källa för våra kunskaper om byordningen. Där kan man påträffa avskrifter av byordningar i form av bystämmoprotokoll.

Ordförande för bystämman var ålderman-nen, på sina håll även kallad byuppsynings-man. Han kallade till sammanträde genom en budkavle som gick ur hand i hand, antingen skriftligt eller medelst en särskild klubba. I södra Sverige slog man på trumma eller blåste i horn.

Viktiga ärenden i bystämman rörde bo-skapskötseln, gemensamma egendomar, t ex skog och fiskevatten, brandskydds- och fat-tigvårdsfrågor. Moraliska frågor behandlades också.

I stämman hade bara jordägande bönder säte, inte obesuttna. Det var alltså en begränsad del av bönderna som var lokalpolitiskt beslu-tande.

1742 kom en mönsterbyordning för att göra reglerna fastare och mera likalydande i hela landet. Staten ville få mer kontroll och inflytande.

 

 

Skatter

Under Gustav Vasa infördes jordeböcker, där mantalet var grunden för skatt på jorden,

s k grundskatt.

I krigstider togs dessutom ut tillfälliga skatter, för underhåll av soldater enligt indel-ningsverket (som upplöstes i början av 1900-talet). Andra former av skatt var tiondet, som mest erlades in natura, samt ’skjuts- och gäst-giveribesvären’. Vår nutida permanenta prog-ressiva inkomst- och förmögenhetsskatt in-fördes 1910.

 

Landet var också indelat i stift. Dessa var i sin tur indelade i prosterier eller kontrakt, vart och ett med ett antal församlingar (= kyrk-socknar).

 

Vid sockenstämman behandlades ur-sprungligen kyrkliga angelägenheter, från 1700-talets senare hälft även sådana som rörde fattigvård, sockenmagasin, brandstodskassor och sockenhantverkare.

Häradstinget hade länge hand om både förvaltning och rättskipning, kommunika-tionsväsendet (postgång, vägunderhåll, skjuts- och gästgivarväsendet), brandskydd, skallgång på rovdjur, upptagande av svedjor och nybyg-gen. Sin funktion som dömande myndighet fick tinget under 1700-talet.

 

Befolkningen var indelad i rotar, som bestod av en eller flera gårdar. Soldatrotarna tillkom 1682, då indelningsverket infördes.

Det fanns också fattigrotar, husförhörs-rotar, brandskyddsrotar och postrotar, liksom de skjutskyldiga uppdelades i rotar.

 

1757 års förordning om storskifte var inte obligatoriskt, men måste genomföras om minst en av byamännen så önskade.

 

1827 års laga skifte innebar en upplösning av byarna och omkring 100 000 gårdar runt om i landet flyttades ut. I Skarmyra genomfördes laga skifte 1880, i Harv och Hedsta 1900.

 

Byalag bestämde om nyodling, husbygg-nad, brunnsgrävning. Därutöver fanns både fä-bodlag, kvarnlag, såglag, grannlag, skogsarbe-tarlag och flottarlag.                                    

 

Birgitta Nilsson Wassgren, Harv



 

 

 

Textruta: Här en kvittens för 7:e roten att de hade betalat präst-lönen 1896
     

 
 

 

 

 

 

 

 

 

                     

 

 

 

 


Om väghållningen i äldre tider

 

Vid sekelskiftet var alla ägare av i mantal satt jord (i praktiken alla hemman) skyldiga att underhålla länets vägar, både vinter och som-mar. Vinterunderhållet gick så till att det bilda-des ett byalag som tilldelades en viss sträcka väg att ploga. Hedsta-laget fick exempelvis sig tilldelat sträckan banövergången i Hedsta, ge-nom ”Gårskerne” och Lund fram till Kaked. Men för att ploga måste de ha en snöplog. Denna förfärdigade de själva. Laget kallades samman någon gång på sommaren till ved-backen på en av gårdarna, där stommen sam-manfogades av plank och bräder, som togs dit av delägarna. Sedan detta var gjort, återstod smidet. Det fanns snickarbod och smedja på varje gård, och jag vågar påstå att det överallt fanns folk som behärskade dessa färdigheter, nämligen att snickra och smida.

När plogen väl var färdig forslades den till ena änden av vägsträckan, där den restes och stöttades upp i väntan på första snöovädret, då den tilldelade vägsträckan plogades fram och tillbaka.

Det fanns en s k ’snöklubba’ med lika många sidor som det fanns medlemmar i plog-laget, d v s numren på byns hemman fanns in-skurna på sidorna. Hade nr 1 klubban vid för-

sta snövädret plogade den hemmansägaren

sträckan och överlämnade klubban till nr 2

o s v. Vid större oväder med drivsnö kallades samtliga mannar i laget ut att skotta på utsatta ställen.

Hemmanen hade också skyldighet att un-derhålla sommarvägarna. Hedsta by fick sina vägunderhållsskyldigheter förlagda till kust-landsvägen vid Visvall. Varje hemman hade en sträcka på 80-100 meter att skrapa och grusa. Vi hackade loss grus på Ölberget (Ulvberget) samt lastade det i slädar och körde det på vin-terföre till Visvall. Där stjälpte vi av det på vägrenen, där det fick ligga till våren och tills marken hade tinat upp.

Den sträcka man hade att sköta var mar-kerad med ett slags vägmärke, som visade un-derhållsskyldigheten på vardera sidan om det-samma med respektive hemmans nummer (se figur)

Alla dessa arbeten måste vara utförda före ett visst datum på våren, då inspektion utför-des. Det var en vägnämnd med länsman i spet-sen som inspekterade. Fanns det någon an-märkning, fick vederbörande lov att reparera felaktigheterna.

För alla dessa arbeten utgick en ersättning på 35 kr. När bilarna på 20-talet började öka alltmer i antal, blev det gamla väghållnings-systemet ohållbart och förstatligades.

   Per Franck. Hedsta



 

              Lars Nilsson, Wålsta